Heidi Andersson

Det nya året tränades in i sann Storumanarmsportanda.

Kylan har bitit tag i Storuman och lastcykeln går varm. Dante och jag är lyriska över den. Han hade sorg, när vi gemensamt konstaterade i höstas att han vuxit ur barnvagnen, och att det därmed var slut att koppla på den på min cykel (vi har haft en fantastiskt praktiskt vagn som både kunde bli cykelvagn och skidpulka) Han har alltid sett ut att stortrivas med att åka med mig och jag njuter av att kunna ta med honom. Nu kan vi det igen och alla är glada – hurra! Jag ska bara fixa ett bra överdrag till den – bilskynke, presenning eller liknande. En idé som dykt upp är att förhandla med HSB-föreningen om möjligheten att ev. bygga ut garaget, för att både rymma lastcykeln och den framtida elbilen. I dagsläget ryms knappt en normalstor bil. Lastcykeln och elbilen är två steg i riktning mot vår fossilFRIHET till år 2025.

Dante och lekkompisen Albin bygger spindelnät och om man vill får man vara med och leka – som fluga. Kort intensiv lek där flugan fastnar och blir uppäten.

Så här har det sett ut senaste två veckorna. Barnen på brottarmattan (minst 3st, den tredje har krupit in i plastbacken) och kusin HulkFia och jag i gymmet. Roligt, roligt!

Nyårsafton i Ensamheten med mor och far. Björn och farsan pratade skog i kubik medan mor och Dante såg på film.  Jag gjorde några försök att hänga med här och där i skogspratet, men fokuserade mest på att fila på mina mål och visioner för framtiden. Tolvslaget skålades Björn och jag in hemma i lägenheten medan medan Dante var tvungen att skita. 
Björn lurar mamma Jeanette att slappna av och släppa loss sitt ”hollywoodsmile”.

2015 – ett klimatförändrat och på många håll i världen ett kaotiskt år, men också ett år med hopp om framtiden med klimatavtal och en större förståelse för att mångfald är det som bygger motståndskraft/resiliens och det vi alla måste värna om, för vår egen överlevnad.

Jag upplever att jakten efter balans mellan, uppdrag, familjeliv och projekt har gått bättre än någonsin även om snordagarna slagit rekord, men med snor i systemet har det funnits tid för annat. Som att läsa, tänka och lyssna. Runt 90 resdagar blev det, vilket är lämpligt mot för tidigare års resande på drygt 120. Det mesta av restiden tillbringades på tåg. På väg mot nya utmaningar som armbrytaruppdrag, tv-lekande, läkarbesök och meditationskurs i tysthet i 10 dagar i Ödeshög med drygt 10h meditation/dag. Resandet har varit givande, med tid för reflektion och möjlighet till självinsikt. Nya konkreta målsättningar har formulerats som den målsättning som jag är mest stolt över – att vi, Björn Dante och jag ska vara fossilFRIA till år 2025.

Björn var på plats på idrottsgalan för första gången. Pristagarna i Svenska Idrottsgalan väljs av Svenska Idrottsakademin, en ideell sammanslutning, vars medlemmar är representanter för svensk idrott som aktivt verkar för idrottens utveckling. År 2015 valdes för första gången en armbrytare in i akademin – jag har röstat fram mina favoriter inför Idrottsgalan som sänds på SVT den 25 jan 2016. Varken Björn eller jag  kommer att vara på plats 2016, utan är hemma på Höjdvägen i Storuman och leker tv med den Arge Snickaren (inspelning för kanal 5).

Skogsbilväg nr 1 blev färdig under 2015, nästa väg byggs 2016. Därefter har vi vägar så vi klarar oss.

Fixandet av köket i mitt föräldrahem i Ensamheten inleddes och kommer fortsätta under 2016. Målsättningen är att få med mig morsfarsan att renovera så hållbart och giftfritt som möjligt.

Jag fick förtroendet att behandla sommarens altanbyggen med en blandning av linolja, ägg och tjärolja. Resultaten blev tyvärr inte så bra som jag hoppats och farsan står fast vid att det enda som funkar är spillolja och diesel. Jag ger dock inte upp och lurar vidare på nya hållbara behandlingsmetoder för trallvirke (både hyvlat och ohyvlat) och tar återigen upp kampen mot mögel/röta och farsans fördomar till våren!

Farsan och farbror Lars + jag hyvlade virket till altan nr 2.
De tre Klimatambassadörerna för Västerbotten jobbar vidare. Forskaren Thomas Olofsson, Heidi Andersson och Sverker Olofsson (SVT).

Rekord i snortimmar, gäller både mig, Björn och Dante. Så många veckor med snor och halsont som jag haft under 2015 har jag aldrig tidigare lyckats få till under ett år, men även om det är frustrerande är det inte dödligt. Och det lär höra samman med att Dante tagit rekord i antal timmar på förskolan och vi i att socialisera med andra barnfamiljer..

Eftersom en av mina favoritsysselsättningar är att träna, så har jag givetvis ägnat mig åt det, men den tuffaste utmaningen var helt klart den mentala träningen jag gjorde under meditationslägret, i mig själv.

En av mina bästa tränings- och sparringpartners är helt klart kusin Hulk-Fia som både fyllde 30 år, blev mamma för andra gången, tävlade i Sveriges starkaste kvinna (för första gången och där vann i Farmers Walk) tog EM-guld och..


.. bröt till sig VM-guld i vänster arm -65kg i Malaysia under 2015. 

För egen del tävlade jag bara SM i armbrytning, i vänster arm eftersom SM gick i grannkommunen Vilhelmina och det därmed var omöjligt att låta bli. Högerarmen körde ”all in” på VM i september 2014 (det var det värt = VM-guld) och efter det har den inte varit kapabel  att tävla och kommer inte tävla mer i landslagssammanhang på seniornivå. Inga fler EM och VM. Den laddar istället för Master, som jag får börja tävla år 2021 när jag fyller 40 år. Jag stänger inga dörrar för att ev. köra någon supermatch mot specifika armbryterskor, men det är något annat och då görs det med fokus på vänster arm.Armbrytaruppdragen har skett inom landets gränser i år. Enda utlandsresan för året var den till Spanien och inspelning av Mästarnas Mästare (SVT). Jag har varit smartare än smartast och sett till att göra uppdrag med broder Frank, Torbjörn och kusinsyster Fia och pappa Kent. Att både jobba, träffa människor jag tycker om och samtidigt ha väldigt roligt är bästa tänkbara upplägg!

När jag inte tävlade fanns det plötsligt mer tid över till röjande.

Mycket mer tid – blev rekord i antal timmar i röjarskogen.

Strandklingan! En av årets favoriter!

Dante fyllde 4 år och lärde sig cykla!

Kulturbevarande insats enligt tradition i Ensamheten, med härvor och hässjning.

Köksbordet hos farmor Elsa i Ensamheten. Så värdefullt. Dante och Elsa resonerar om hur små sockar som Elsa kan sticka. Går det att sticka till de minsta superhjältegubbarna? Och visst gick det!

Elsa 80+ sköter domkraften. ”Farmor Elsa kan allting” /Dante

Rotslöjdskurs i Ensamheten med Farmor Elsa som kursledare.

Fina björkrötter fick nytt liv. Bild på mitt alster borde jag givetvis fixa fram.

Vintervedsklyvning i Ensamheten. Dante och Morfar Kent. 

FixarNiklas bistod med sina superkrafter och såg till att vi fick brunnen funktionell i Lerberg.
Nu finns det dricksvatten!

Ladugården i Lerberg med sina kulturskatter har fått en genomgång, men än är det mycket kvar innan den är redo att lyftas upp och få golvet fixat. Ett av projekten för 2016.

Årets mest lyssnade sommarprat; Johan Rockström som 28 december även kom med Vinterpratande som jag lyssnade på när jag cyklade lastcykel till Ensamheten igår kväll. Har du inte lyssnat så gör det!

Dante och jag byggde ett snickeri under trappen.

Kusinlek i Ånge. Ferryanernas sommarskatt. Dante röjde och sågade ved som en galning..

Visst, vi har haft många host- och snordagar, men vi har varit tillsammans mer än någonsin hemma i Storuman, tillsammans. Skönt.

Så blev det höst och älgjaktspremiär. Björn sköt sin första älg och det i TV med MatTina och mor och far packade väskan och följde med till Spanien som superbarnvakter medan Björn och jag lekte tv-inspelning – Mästarnas som börjar sändas i feb-mars 2016.

Dante och jag ägnade oss åt sekatörröjning vid sågen i Ensamheten innan det bar iväg till Motala och operation av armbågen för mig. Så höströjandet fick Björn göra själv med hjälp av sin trogne vapendragare Arne Ferry.

En liten benbit och ett taggutskott avlägsnades samt två partiella rupturer (muskelfästen som delvis gått av) syddes ihop. Mitt livs första operation om man bortser från visdomständerna som Björns pappa Arne tagit bort.

Temat för 2015 års Utstickarpris som delas ut av Polarbröd med mig som en av jurymedlemmarna var nytänkande inom jordbruk. Jordbruket är en viktig näring för alla och en stor utmaning för hela världen. Priset delades ut den 5 november på Södra teatern i Stockholm. 

Vinnare av Utstickarpriset 2015 blev Artur Granstedt. 

Juryns motivering till priset lyder: ”Årets Utstickare är en sann nytänkare inom jordbruk. Han har förenat forskning med rådgivning till lantbrukare som vill odla hållbart, och har gjort stora insatser för att rädda Östersjön. Genom både vetenskapliga studier och konkret arbete med kretsloppsjordbruk har han visat att en omställning till uthållig matförsörjning inom planetära gränser är både möjlig och nödvändig. På ett modigt sätt står årets pristagare upp för viktiga principer, har en helhetssyn på miljö och klimat och ett engagemang som omfattar också framtida generationers väl.”

År 2015 slöts ett historiskt klimatavtal i Paris, där mänskligheten enades om att försöka begränsa temperaturökningen till max 1,5 grader och att ländernas åtaganden ska följas upp vart femte år. Avtalet är inte så långtgående eller tydligt som det skulle behöva vara. Men det sänder viktiga signaler som påverkar politiker, företag och människor i hela världen.  Detta innebär i praktiken att fossila bränslen måste fasas ut senast 2050 och för mig, Dante och Björn är målsättningen som sagt att vara fossilFRIA år 2025.

En lastcykel blev julklappen till oss själva!  På väg mot FossilFRIHET 2025.

En av målbilderna inför 2016. Torpet i Lerberg ska vara ”övernattningsbart” till den 25 augusti (fågelpremiären)  2016. Nu återstår bara att locka/muta med mig någon som kan vara behjälplig som mentor och medhjälpare, eller kanske rättare sagt personlig assistent/tränare när det kommer till att riva skorstenar, reparera timmerstockar och laga tak. Jag gör mig bäst i rollen som energisk projektledare och glad entusiast. Farbror Leif står överst på önskelistan över tänkbara kandidater.

Förberedelser inför midvinterblotet. Blodkorvstillverkning i Ensamheten. Premiär för Björn! 

Här fylls fjälsterna med blod, mjöl och fettblandningen, knyts ihop och inväntar att bli kokta. I framtiden planerar vi (kusin Joel och jag) att göra 100% älgkorv med både älgtarmar och älgblod. Att lära sig konsten att ta hand om ett HELT djur är ett av mina livsmål.

Stora korvätandet. Tio meter nytillverkad julkorv räcker till hela klanen.

I en av korvarna finns en mandel.. Den som får den offras senare vid blotet, men än har ingen fått mandeln och ett par korvar återstår..

Julklappen till familjen Andersson/Ferry – en lastsykel, LIVELO med elassistans. Ett av stegen mot att vara fossilFRIA år 2025.

Provsittning!

Armbrytarträning med några av klubbens superbrudar! Vänsterarmen bryter och högern hänger bara på. Några månaders återuppbyggnad återstår innan den är funktionell för armbrytarlek.

Strandvägen Storuman. Björns föräldrahem med bakugn i båthuset.

Björn och jag hittade på att vi dagen före julafton skulle baka tunnbröd. Björns mor Margareta instruerade hur degen skulle göras och när den var färdigjäst började stora julbaket med Arne Ferry som lagkapten och fyra entusiastiska lärlingar; FixarNiklas (gift med kusin HulkFia som också hon bakade, men det saknas dock bildbevis), Björn och jag. Unghögen (Dante, Tore och Vidar) agerade provsmakare.

Brödet gräddas av Mäster Arne.

Det varde bröd!

Fönstervy från båthuset i riktning mot Lerberg (där vi har skog och torp)

Far och son.

FixarNiklas är en livs levande Macgyver som kan allt. Eller rättare sagt det han inte kan det lär han sig. En sån som jag är världens bästa att känna om det någon gång skulle krisa och man behöver ringa en vän.

Julgransklädning i Ensamheten.

Broder Frank försöker få plats med de sista pynten. Allt ska på! Mor och far berättade hur de som små hade bedrövligt julgranspynt, glitter, som närmast liknades vid nött taggtrådoch bara några få saker att hänga upp i granen. Det kan man lugnt säga har överkompenserats under åren de själva ansvarat för julgranen.

Tomtelandsbygge.

Yes, det var det sista – då var det bara att vänta in julafton.

Julaftonsmorgonen inleddes som vanligt med traditionsenlig julryzz.

 

 

Armbrytarlokalen 2011.  Jag tränade hela graviditeten – vann VM-guld i vänster arm med Dante i magen och var tillbaka i lokalen 6 dagar efter förlossningen. Två månader senare vann jag en proffstävling i Kanada och 4 månader efter Dantes födsel tog jag mitt livs armbrytarskalp när jag lyckades vinna över demonryskan Irina Makeeva i höger arm och därmed VM-guld i -70kg i VM Kazakstan. Jag är fortfarande den enda i världen som lyckats vinna över henne.

Tidigare i veckan publicerades debattartikeln ”Idrottskvinnor som bli gravida hamnar i ett undantagstillstånd” i DN som författats av skidåkaren och tvåbarnsmamman Maria Rydqvist. Artikeln skrevs under av 13 elitidrottare, varav jag är en av dessa.  Som idrottande kvinna med den biologiska klockan tickande och lockande, står många inför ett svårt val: att bli förälder och sluta idrotta eller att vänta med familjebildandet tills idrottskarriären är över.

Eftersom armbrytning inte är någon OS-gren (än) får ingen armbrytare något SOK-bidrag. Som 19-åring startade jag företag (Heidis Armsport) och blev Sveriges första armbrytarkonsult. Tack vare mina framgångar har jag senaste 10 åren levt 100 % på mitt personliga varumärke, genom att framförallt hålla armbrytarinstruktioner, föreläsningar och presentationer runt om i världen. Jag gör egentligen det många elitidrottare gör efter karriären, men jag har gjort det parallellt med min aktiva karriär för att på så sätt finansiera mitt tävlande och tränande. Det har varit otroligt givande, utvecklande och en fantastisk resa. Tufft, ja visst, men jag har levt min dröm och det har det varit värt. Jag har fått en massa tips och råd på vägen och lärt mig att både skriva avtal och förhandla och sälja in dessa till samarbetspartners. Inspiration till träningsupplägg har jag fått av både andra idrottare, tränare och aktiva. Tack vare alla erfarenheter har jag utbildats till att bli min egen agent/manager, men också min egen tränare.

När jag planerat blev gravid i slutet på 2010 (29 år gammal) var jag inställd på att tävla VM med en ca två månader färsk Dante i magen och om allt gick bra även tävla VM 2011, fyra månader efter Dantes födsel. Det som förvånade mig och som gör att jag väljer att skriva under en debattartikel som denna är att många i armbrytarvärlden räknade bort mig i och med att jag blev gravid. Jag togs bort från rankinglistor och fick ansöka om landslagsplats, eftersom jag tävlat i 80kg på SM (gick upp 20kg i fostervatten och gravidfett + barn). Inom svensk armbrytning är svenska mästerskapen en direkt landslagsuttagning, vilket betyder att man måste vinna eller ta en andraplats för att få representera Sverige på VM, oavsett om man är regerande världsmästare i en annan viktklass och med sannolikhet kommer att vara tillbaka i denna till VM.  Att vara gravid är ingen sjukdom. Det är ett tillstånd som gör att jag under en period tränade på ett annat sätt. Min kropp fick chans till återhämtning och rehabilitering av gamla skador. Maxstyrkan slopade jag helt. Att få bra tips på vad och hur man kan träna som gravid sökte jag som en galning efter och fick en del råd, men i de flesta fall fick jag lita på mitt sunda förnuft och testa mig fram.  När jag födde Dante och som sagt, fyra månader senare tävlade VM i Kazakstan med mjölkstinna bröst (vilket jag kunde göra tack vare att min far ställde upp som superbarnvakt hemma i Ensamheten och att jag tog med bröstpumpen överst i handbagaget) kände jag mig helt skadefri och stabil och triggade mig själv att tänka att jag var fylld med urmoderhormoner och starkare än någonsin. Jag lyckades där ta mitt livs armbrytarskalp när jag vann över ryskan Irina Makeeva och därmed kunde jag titulera mig som världsmästare i 70kg.

”Idrottsrörelsen saknar strukturer för att kvinnor ska kunna få barn och vara borta en period under den kanske mest gynnsamma delen av idrottskarriären. Kvinnor som blir gravida hamnar i stället i ett undantagstillstånd som idrottsrörelsen på många håll inte hunnit anpassa sig till, eller ens funderat över”

Jag håller fullständigt med om att i dagens samhälle bestämmer vi om och när vi väljer att bli gravida, MEN som kvinna kan man inte vänta hur länge som helst. Jag förväntade mig inte att få någon typ av bidrag eller kompensation för förlorad arbetsinkomst under graviditeten, utan jobbade och tränade på till två veckor innan beräknad födsel utifrån de förutsättningar som gavs, men jag blev ärligt talat otroligt besviken på många människors bemötande, att räkna bort en gravid elitidrottare är inte rätt.  Jag tävlade inte EM eftersom jag inte var kapabel att tävla pga graviditeten och missade där ett stort mästerskap som landslagsbrytare, men var tillbaka bara några månader senare i landslagssammanhang. Jag hoppas att idrottsrörelsen med ledare, tränare, utövare och samarbetspartners i framtiden inser att en elitidrottande kvinna som blir gravid och har för avsikt att fortsätta sitt tävlande, så fort det är möjligt, är en idrottsutövare att räkna med.

Bild från vänsterträning. Igår fick dock höger arm lyfta en liten vikt (2kg), för första gången på drygt 6 veckor. Hurra!

Klimatförhandlandet pågår, Dante och jag förbereder julen och Björn avrundar en intensiv uppdragsperiod med möten i Stockholm och och  jag firar livet med att börja väcka högerarmen till liv.

Armbågen i närbild för någon vecka sedan.


”Abbartjänn” Ensamheten.

Mamma Jeanette redo för jakt. Att åka Tegsnäsare var dock ingen höjdare för armbågen, även om jag undvek att hänga på stavarna. Tror det är bättre att leka på elljusspåret i Storuman.