Armbrytarlokalen 2011. Jag tränade hela graviditeten – vann VM-guld i vänster arm med Dante i magen och var tillbaka i lokalen 6 dagar efter förlossningen. Två månader senare vann jag en proffstävling i Kanada och 4 månader efter Dantes födsel tog jag mitt livs armbrytarskalp när jag lyckades vinna över demonryskan Irina Makeeva i höger arm och därmed VM-guld i -70kg i VM Kazakstan. Jag är fortfarande den enda i världen som lyckats vinna över henne.
Tidigare i veckan publicerades debattartikeln ”Idrottskvinnor som bli gravida hamnar i ett undantagstillstånd” i DN som författats av skidåkaren och tvåbarnsmamman Maria Rydqvist. Artikeln skrevs under av 13 elitidrottare, varav jag är en av dessa. Som idrottande kvinna med den biologiska klockan tickande och lockande, står många inför ett svårt val: att bli förälder och sluta idrotta eller att vänta med familjebildandet tills idrottskarriären är över.
Eftersom armbrytning inte är någon OS-gren (än) får ingen armbrytare något SOK-bidrag. Som 19-åring startade jag företag (Heidis Armsport) och blev Sveriges första armbrytarkonsult. Tack vare mina framgångar har jag senaste 10 åren levt 100 % på mitt personliga varumärke, genom att framförallt hålla armbrytarinstruktioner, föreläsningar och presentationer runt om i världen. Jag gör egentligen det många elitidrottare gör efter karriären, men jag har gjort det parallellt med min aktiva karriär för att på så sätt finansiera mitt tävlande och tränande. Det har varit otroligt givande, utvecklande och en fantastisk resa. Tufft, ja visst, men jag har levt min dröm och det har det varit värt. Jag har fått en massa tips och råd på vägen och lärt mig att både skriva avtal och förhandla och sälja in dessa till samarbetspartners. Inspiration till träningsupplägg har jag fått av både andra idrottare, tränare och aktiva. Tack vare alla erfarenheter har jag utbildats till att bli min egen agent/manager, men också min egen tränare.
När jag planerat blev gravid i slutet på 2010 (29 år gammal) var jag inställd på att tävla VM med en ca två månader färsk Dante i magen och om allt gick bra även tävla VM 2011, fyra månader efter Dantes födsel. Det som förvånade mig och som gör att jag väljer att skriva under en debattartikel som denna är att många i armbrytarvärlden räknade bort mig i och med att jag blev gravid. Jag togs bort från rankinglistor och fick ansöka om landslagsplats, eftersom jag tävlat i 80kg på SM (gick upp 20kg i fostervatten och gravidfett + barn). Inom svensk armbrytning är svenska mästerskapen en direkt landslagsuttagning, vilket betyder att man måste vinna eller ta en andraplats för att få representera Sverige på VM, oavsett om man är regerande världsmästare i en annan viktklass och med sannolikhet kommer att vara tillbaka i denna till VM. Att vara gravid är ingen sjukdom. Det är ett tillstånd som gör att jag under en period tränade på ett annat sätt. Min kropp fick chans till återhämtning och rehabilitering av gamla skador. Maxstyrkan slopade jag helt. Att få bra tips på vad och hur man kan träna som gravid sökte jag som en galning efter och fick en del råd, men i de flesta fall fick jag lita på mitt sunda förnuft och testa mig fram. När jag födde Dante och som sagt, fyra månader senare tävlade VM i Kazakstan med mjölkstinna bröst (vilket jag kunde göra tack vare att min far ställde upp som superbarnvakt hemma i Ensamheten och att jag tog med bröstpumpen överst i handbagaget) kände jag mig helt skadefri och stabil och triggade mig själv att tänka att jag var fylld med urmoderhormoner och starkare än någonsin. Jag lyckades där ta mitt livs armbrytarskalp när jag vann över ryskan Irina Makeeva och därmed kunde jag titulera mig som världsmästare i 70kg.
”Idrottsrörelsen saknar strukturer för att kvinnor ska kunna få barn och vara borta en period under den kanske mest gynnsamma delen av idrottskarriären. Kvinnor som blir gravida hamnar i stället i ett undantagstillstånd som idrottsrörelsen på många håll inte hunnit anpassa sig till, eller ens funderat över”
Jag håller fullständigt med om att i dagens samhälle bestämmer vi om och när vi väljer att bli gravida, MEN som kvinna kan man inte vänta hur länge som helst. Jag förväntade mig inte att få någon typ av bidrag eller kompensation för förlorad arbetsinkomst under graviditeten, utan jobbade och tränade på till två veckor innan beräknad födsel utifrån de förutsättningar som gavs, men jag blev ärligt talat otroligt besviken på många människors bemötande, att räkna bort en gravid elitidrottare är inte rätt. Jag tävlade inte EM eftersom jag inte var kapabel att tävla pga graviditeten och missade där ett stort mästerskap som landslagsbrytare, men var tillbaka bara några månader senare i landslagssammanhang. Jag hoppas att idrottsrörelsen med ledare, tränare, utövare och samarbetspartners i framtiden inser att en elitidrottande kvinna som blir gravid och har för avsikt att fortsätta sitt tävlande, så fort det är möjligt, är en idrottsutövare att räkna med.
Lämna ett svar