Jag tog några bilder från min och Heidis skog i Östansjö. Just den här avdelningen kalavverkades och brändes i slutet av 60-talet. Just då var det ett hygge, säkert ganska fult ur ett mänskligt perspektiv. Jag förstår dem som blir upprörda över att hitta ett kalhygge när de kommer fram till sitt vanliga svampställe. Men allt som lever förändras, så också ett fult hygge. Naturen är ingen stillbild, även om många vill tro att det är så.
Bilderna visar på hur ett hygge förändras med tiden. Nu är det en mycket trevlig skog att vistas i. Jag reagerar mot att kalhyggesbruket i princip alltid visas med just ett nyupptaget hygge. Bilderna ovan är lika sanna. Hur många vill förbjuda detta??
Kalhyggena breder ut sig och hotar vanliga arter var budskapet i ett SVT-reportage tidigare i höst. Föreningen skydda skogen, och ibland även den mer balanserade naturskyddsföreningen bedriver kampanjer som går ut på att det moderna skogsbruket är fasansfullt och att den biologiska mångfalden är starkt hotad. Kalhyggesbruket måste förbjudas.
Jag håller inte med.
I Artdatabankens rapport Tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer finns denna bild:
Jag tolkar utvecklingen som stabil till svagt positiv. Kalhyggeshatarna gråter.
Att tycka att något är fult är ett svagt argument om man jämför med nyttan av det moderna skogsbruket.
Framtidens 50-åriga skogar kommer dessutom att vara än mer varierade än dagens. I slutet av 60-talet togs i princip ingen naturhänsyn alls. Ändå har resultatet blivit en trevlig skog. Sedan mitten av 90-talet sparas trädgrupper, grova lövträd, döda träd och högstubbar. Dessa skogar är fortfarande ungskogar, men om 20 år har de förvandlats till riktig skog som räcker till för både biologisk mångfald och människans krav på rekreation.
Lämna ett svar