Jag tog mig en skidtur i skogen häromveckan för att, om möjligt, få syn på en orre i topp. Det blåste för mycket för att få se någon orre, men mitt i alltihop sprang det två älgar tvärs över rågången. Jag följde spåren, in på grannskiftet, och där kom jag ut på ett stort område med frötallar. Någon ungtall här och där, förtorkade smågranar och en del krokiga björkpinnar. Älgarna såg jag inte till något mer, men bilden av skogen stannade kvar, det var uppenbart att något gått fel med det beståndet. När jag kom hem ringde jag en skogsveteran och tog reda på historiken. Området har sett i princip likadant ut väldigt länge. För 50 år sedan högg man de värdefullaste träden och sparade fröträd och en del björk i tron att ny skog skulle komma upp naturligt. Men det har det inte gjort. Tillväxten är fortfarande bedrövlig. Som jämförelse 400 meter bort, inne på vår egen fastighet, finns ett bestånd som avverkades något senare.
Efter markberedning och plantering av tall har beståndet röjts två gånger och gallrats en gång. Nu är det ett fint bestånd med mest tall, men med tydliga inslag av björk, sälg och gran.
En del vill införa hyggesfritt skogsbruk på bred front för att värna den biologiska mångfalden och skogens sociala värden. Den typen av skogsbruk är tillåtet, och verkar fungera bra på vissa bördiga granmarker. Även i det tätortsnära skogsbruket tycker jag att man ska ta estetisk hänsyn vid skogsbruksåtgärder. Men det finns problem. Ser man det kortsiktigt ur en ekonomisk synvinkel är det givetvis lockande att hugga de mest värdefulla träden, få in en rejäl slant på bankkontot och sedan slippa kostnaden av att anlägga ny skog.
Men när en till synes god idé möter verkligheten riskerar vi att upprepa 1800-talets värsta rovdrift, och återigen skapa klena restskogar i Norrland, som varken binder kol eller skapar höga naturvärden. Norrland är inte Tyskland. Det kan vara en poäng att påminna om det. Bara för att den omtalade Lübeckmetoden fungerar bra på vissa lokaler i Tyskland, betyder inte det att den metoden fungerar i Norrland.
Kunskapen om skogsbruk är bristfällig bland dem som skriker högt i debatten om krav på hyggesfria metoder men inte är markägare själva.
För att skogen ska fungera som kolsänka måste den växa. Vi har på våra marker precis restaurerat ett skräckexempel på ett misslyckat försök till hyggesfritt skogsbruk, där man under lång tid huggit de stora värdefulla träden och sparat resten. När vi tog över fastigheten fanns det ett 20 hektar stort område, 120 år gammalt, med tät och klen granskog. Det stod 60 kubikmeter per hektar och medelstammen vid avverkningen blev 0,09. Det behövdes alltså drygt 10 träd för att få ihop en kubikmeter virke! Ekonomin i en sådan avverkning blir inte fantastisk. Jag räknar med att det tallbestånd vi nu anlagt redan om 30 år passerat den gamla granskogens volym.
Hyggesfria alternativ har sin plats i skogsbruket, men det är metoder som kräver stor kunskap, erfarenhet och påpasslighet. Mitt råd är att tänka efter en gång till och inte upprepa historiska misstag.
Heidi och jag förvaltar skogsfastigheter som totalt sett omfattar 1000 hektar. Om vi räknar bort de 136 hektar som består av vatten, och även 15 hektar till som utgörs av åker, vägar, och kraftledningar, så återstår 849 hektar mer eller mindre skogsbeklädd mark. Vi bedriver skogsbruk på tre fjärdedelar av dessa och lämnar en fjärdedel för fri utveckling. 214 hektar brukas alltså inte, eller för den som tycker att hektar är otydligt, alternativt gått i svensk skola, ca 290 fotbollsplaner i 
Ullevis storlek. En fotbollsplan är alltså mindre än en hektar.
Så här ser det ut från början
..och så här.
Jag tolkar utvecklingen som stabil till svagt positiv. Kalhyggeshatarna gråter.