För drygt tio år sedan satte den elvafaldiga världsmästaren i armbrytning Heidi Andersson och maken Björn Ferry, olympisk mästare i skidskytte, upp målet att bli fossilfria till 2025. De har sedan dess minskat sitt klimatavtryck kraftigt – men också insett begränsningar för vad de kan åstadkomma på egen hand. ”Ska omställningen lyckas krävs modiga politiska beslut”, säger Heidi Andersson. Vi har träffat armbryterskan för att höra mer om familjens omställning och vilken politik hon efterfrågar kommande mandatperiod.

Inför klimattoppmötet i Paris 2015 satte Heidi Andersson och Björn Ferry upp ett gemensamt mål: På tio år skulle familjens fossilberoende minimeras – och längs vägen hoppades de kunna inspirera fler att pröva en mer hållbar livsstil. Målsättningen fick namnet #fossilfri2025 och i dag är omställningen en naturlig del av vardagen.
– Hållbarhet för mig handlar om att kunna leva gott i dag och samtidigt bidra till mänsklig utveckling, utan att riskera det övriga livet på planeten – nu eller i framtiden. Kommande generationer ska ha tillgång till ren luft och rent vatten, fungerande ekosystem och ett stabilt klimat.
På god väg men inte i mål
Familjen använde under många år Klimatkontot från IVL Svenska Miljöinstitutet för att följa sitt klimatavtryck. Vid den senaste invägningen landade resultatet på omkring 1,8 ton koldioxidekvivalenter per person och år – klart under det svenska konsumtionsbaserade genomsnittet på 7,6 ton. Klimatkontot avvecklades våren 2026.
– Vi har kommit långt med det vi själva kan påverka i form av hur vi reser, äter, konsumerar, investerar och pensionssparar. Men som individer kan vi inte ställa om sjukvården, transportsystemet, industrin eller infrastrukturen. Ska omställningen lyckas krävs modiga politiska beslut som gör det dyrare att belasta klimatet och lönsamt att välja hållbara lösningar.
FOSSILFRI #2025
Initiativtagare: Heidi Andersson, elvafaldig världsmästare i armbrytning, entreprenör och föreläsare och Björn Ferry, olympisk mästare i skidskytte
Mål: Mellan 2015–2025 minimera familjens beroende av fossila bränslen
Resultat: 2015 låg utsläppen på cirka 15 ton per person. 2025 var de nere på 1,8 ton per person
Klimatpolitiken har ett starkt signalvärde
Inför nästa mandatperiod betonar Heidi vikten av en långsiktig och ambitiös klimatpolitik, där politiken både visar riktningen och gör det lättare för människor och företag att ställa om. Att minska fossilberoendet är inte alltid enkelt – och politiken kan både underlätta och försvåra.
– Klimatpolitiken har ett starkt signalvärde och det kan påverka både vardagliga val och större investeringar. Den politik som förs blir avgörande för hur utsläppen kan minskas – för individer, företag och samhället i stort. Min röst kommer att gå till politiker som inser allvaret, fokuserar på möjligheterna i omställningen och är beredda att ta ansvar för att genomföra konkreta åtgärder.
”Min röst kommer att gå till politiker som inser allvaret, fokuserar på möjligheterna i omställningen och är beredda att ta ansvar för att genomföra konkreta åtgärder.”
Klimatomställningen förknippas ofta med uppoffringar. Heidi vill hellre lyfta vad vi har att vinna – inte minst ur ett hälso-, beredskaps- och livskvalitetsperspektiv. Hon ser heller ingen självklar motsättning mellan hållbarhet och ekonomisk tillväxt.
– Jag är positiv till ekonomisk tillväxt, men inte till vilken tillväxt som helst. Jag vill se mer av det som skapar stora värden med mindre resursåtgång och lägre utsläpp. Kunskap, innovation, effektivisering, reparation, cirkulära affärer och teknikutveckling som hjälper oss att minska utsläppen får gärna växa. Frågan är inte bara hur mycket ekonomin växer, utan vad som växer.

Individuella val räcker inte hela vägen.
För egen del fortsätter familjen att minska sitt fossilberoende och försöker samtidigt inspirera fler att göra det som är möjligt i den egna vardagen.
– Som medborgare kan vi engagera oss, påverka samhällsutvecklingen och genom demokratiska val välja vilka politiker och vilken politik vi vill ska forma framtiden. De stora systemförändringarna kan vi inte göra var och en för sig – men vi kan vara med och driva fram dem.


Heidi och jag förvaltar skogsfastigheter som totalt sett omfattar 1000 hektar. Om vi räknar bort de 136 hektar som består av vatten, och även 15 hektar till som utgörs av åker, vägar, och kraftledningar, så återstår 849 hektar mer eller mindre skogsbeklädd mark. Vi bedriver skogsbruk på tre fjärdedelar av dessa och lämnar en fjärdedel för fri utveckling. 214 hektar brukas alltså inte, eller för den som tycker att hektar är otydligt, alternativt gått i svensk skola, ca 290 fotbollsplaner i
Ullevis storlek. En fotbollsplan är alltså mindre än en hektar.

Jag tolkar utvecklingen som stabil till svagt positiv. Kalhyggeshatarna gråter.
