Digital frukostföreläsning med Armbryterskan 20 november
fossilfri
Varför röjer ni?
Ni som följer oss via sociala medier vet att vi ägnar en hel del tid till skogsbrukande, framförallt röjning! Varför håller vi på med det?
Björn och jag äger 1 000 hektar skogsmark, en hektar motsvarar 10 000 kvadratmeter, vilket motsvarar arean av en kvadrat med 100 meters sidor (100 m × 100 m). Cirka 800 hektar av vår mark är produktiv, dvs att det växer så pass bra att skogsbruk anses vara möjligt. Av dess 800 hektar är ytterligare 120 undantagna från brukande, både som frivilliga avsättningar inom FSC-certifieringen och som biotopskyddsområden inlösta av samhället. Vi brukar alltså ca 680 hektar av totalt 1000 hektar skogsmark.
All plantering och röjning sköter vi själva och Björn ägnar mycket tid åt att planera kommande skogliga åtgärder såsom gallring, avverkningar, vägunderhåll etc.
De områden som vi inte brukar är områden med höga naturvärden. Vi har tallar som är mer än 250 år gamla, de stod där redan före franska revolutionen! Det känns bra att dessa områden bevaras för framtiden. Biotopskyddsområden märks upp i terrängen, se bilderna här nedan.
Inom biotopskyddsområdet är det förbjudet att bedriva skogsbruk. Åtgärder som kan skada naturvärdena är inte tillåtna. Vi äger fortfarande marken och har kvar jakträtten. Vi har dessutom fått ersättning för det intrång i brukandet som beslut om biotopskydd medför. Staten ersätter med ett belopp som motsvarar fastighetens minskade marknadsvärde med ett tillägg på 25 procent, ett engångsbelopp.
Vi har 4 biotopskyddsområden på vara fastigheter och ett femte är på G!
När sly, lövträd, i huvudsak björk växer sig högre än tallplantorna (vi har även gran, men betydligt färre och de flesta är självsådda) rycker vi ut med ”röjsågsartilleriet”. Röjsågar som tankas med Aspen 2 (vi följer spänt utvecklingen av biobaserade flytande bränslen) hör till det vi vanligtvis använder eftersom batterisågarna inte klarar av både grovt och smått än. Den batteridrivna kedjesågen funkar bättre på grovt och batteridrivna röjsågen med klinga funkar bäst på klena stammar.
Målet med den del av marken vi brukar är att skapa värdefulla bestånd. Det innebär höga, raka, grova träd. För att någon gång komma dit måste man sköta skogen. Röjningsprincipen är att röja fram huvudstammar – de som är mest livskraftiga och raka, och ta bort träd med skador och sådana som hindrar tillväxten på de bättre träden. På bilden ovan har vi röjt fram tallar (den närmaste är älgbetad) och ett par granar. De flesta björkar har vi sågat ut och lämnat som gödsel, näringstillförsel till marken.
Röjning och gallring är viktiga skötselåtgärder och målsättningen är att det ska ge grövre träd och mer värdefullt virke som i huvudsak går till sågverk som i förlängningen skapar långlivade produkter vilket bidrar mer till klimatnyttan. Röjning och gallring ökar också skogens vitalitet vilket minskar risken för många typer av skador och upprätthåller på så sätt långsiktigt en nettotillväxt och kolinlagring. Analyser visar att man kan öka skogens tillväxt med upp till 40 % om alla åtgärder i samband med beståndsanläggning och ungskogsskötsel görs på bästa sätt (se sid 38).
Björn och jag besökte nyligen en skördarförare som gallrade på vår fastighet, och han berättade entusiastiskt hur mycket han uppskattade att vi hade röjt innan. Det var lätt att se vilka träd som skulle fällas och det var klart mindre risk för att någon hydraulslang gick sönder, när det inte var tätt som väggen som det ofta är i oröjda bestånd. Givetvis har inte alla tid och råd att röja, men görs det i rätt tid blir det enklare och därmed billigare. Har man som Björn och jag, möjlighet att göra det själva är det givetvis bästa tänkbara! Det är både kul att göra något konkret på sina egna marker som känns meningsfullt och samtligt är lite fysiskt (jag kallar ofta röjning för skogsfys) och att vi kan göra det tillsammans är roligast. #dreamteam
Storuman – Skåneland med elbil
Den 24 juli fick mor semester kl 14.00. Då hoppade Dante, mor och far och jag in i elbilen (Tesla model S) som vi packat med både skateboards och mini-bmx och körde från Storuman till Sundsvall (40 mil) där middagen inmundigades medan vi laddade.
Nästa stopp var ett snabbt glasstopp i Gävle och luftning av skateboarden.
Efter 82 mil (totalt) tog vi in på hotell i Örebro för sömn.
I Ödeshög på Supercharger (ett favoritstopp) stannade vi för att ladda och så klart rasta skateboarden.
Dante blev hysteriskt upprörd (rädd!) när morfar Kent ville prova.. Den gula Teslan som smög förbi tyckte vi alla var grymt cool.
Efter total 130 mil var vi så äntligen framme på vår slutdestination – Glumslöv och broder Torbjörn med familj! Farsan och jag turades om att köra och jag tänker tillbaka till när jag och broder Frank tryckte in Dante som tvååring i en fossilbil och körde raka spåret upp till Storuman från Helsingborg. I Mora hängde han typ i taket och var grymt less. Fullt förståeligt. Slutsats och lärdom; en sån resa behöver man inte utsätta sig för om man inte behöver. Att stanna flera gånger och dela upp resan med övernattning mår både barn och värkande knän bra av (farsans)
Framme hos Torbjörn i Glumslöv och där fanns det till Dantes stora glädje en cykel och skatepark – hurra!
Lilla My (namnet kan ändras, men just nu kallar vi henne för just My) i mamma Jeanettes famn. Hon föddes i maj, men pga Coronan har vi alla hållit låg profil och inte träffats sen i slutet på 2019.
Dante, Vilgot, Tobbe och lilla My.
De har inte bara en trixpark i närheten utan även en hinderbana! Gillas!
Introduktion i en nioårings skärmvärld. Vilgot tar in allt.
Broder Torbjörn och hans fru Linn har vindruvor som Tobbe gjort eget vin av.
Exklusivt. Vackert.
Springa sidas vid sida med rågfält är också det en upplevelse. Iallafall för mig.
En tusenårig ek. Också det är oerhört exklusivt för oss. Vi har inga ekar i Storuman och Ensamheten.
Storslaget.
Vår badpojke tog alla chanser! Även om de flesta (inklusive jag) ..
.. tyckte det var för kallt. Fast en dag stod jag faktiskt i havet och det var helt ok. Det hör ju liksom till när man leker semester.
Innan vi vände hemåt lekte vi ikea-bygg-samarbete. Inga slagsmål och hyllan gick inte sönder och kom stabilt på plats.
Linn och broder Torbjörn lyckas se rätt nöjda ut!
Sista bilden, precis innan hemfärd. Jag älskar som jag så ofta säger kontraster, Sverige är vackert långt, men ibland för långt. Tur att det finns skärmar.
Sundsvall. På väg norrut igen. Farsan sitter och väntar otåligt på att vi ska dra vidare. Hem till Storuman och Ensamheten.
Solcellsdrivet elstängsel
I 30 års-present fick jag bidrag till solcellsdrivet elstängsel av Björns mor och far. Nästa år fyller jag 40..
Jag önskade mig det eftersom vi planerade att rädda fårhuset från förfall i Lerberg. Fårhuset rustades upp med support från min släktingar (Ensamhetara), men något elstängsel införskaffades aldrig, eftersom det inte var läge att ha får. Så kom Coronan och plötsligt fick jag en massa tid att lägga på allt som under åren fått vika ner sig för föreläsningsuppdrag, armbrytarinstruktioner och annat som prioriterats högre.
Den 10 april föddes ett litet vitt lamm med bruna ben och den mest silkeslena päls. Hans mamma bestämde sig direkt för att stöta bort honom och bara fokusera på hans syster, en svartvit liten skönhet. Plötsligt uppenbarade sig ett ”livsviktigt” uppdrag – att få det lilla lammet som Dante döpte till Sven, att överleva! Han blev Ensamhetens flasklamm som matades tre gånger/dag. Farbror Leif och faster Anncharlotte tog kvällspassen jag de övriga två.
Flasklammet Sven och hans syster Svea. Alldeles färska och helt, helt underbara.
Dante 8 år och Sven 8 dagar. Barn som får chansen att på ett respektfullt, försiktigt sätt vara nära djur och ömsesidigt njuta av varandras sällskap är både starkt och vackert.
Ensamheten 17 maj 2020. Det tog tid innan snön drog sig tillbaka.
Också 17 maj. Fåren är nyligen utsläppta, men än är det mycket snö kvar..
När snön drog sig tillbaka en aning, fick Sven flaskan ute och matningen ändrades till 2 ggr/dag och mina planer på att förverkliga elstängslet i Lerberg och ta med Sven och Svea med sin ”tokmorsa” var sedan länge klara – nu skulle det äntligen ske! Elaggregat, batteri, solcellspanel, stängselpinnar, åskskydd, jordspett och stängseltråd plus en stor säck kravmärkt kraftfoder inhandlades på Granngården och med mig lurade jag farbror Leif, som hägnat in får större delen av sitt liv och Björn som supporters till Lerberg.
Björn och farbror Leif vid fårhuset som bara stått och längtat efter att fyllas med fårbräk!
Farbror Leif är skönt entusiastisk och kunde direkt föreställa sig hur fint fåren skulle beta och göra nytta som slyröjare.
Tror till och med att Björn tyckte det var lite kul! Stängslet fick vi rätt snabbt på plats, men sen skulle ju själva aggregatet och solpanelen installeras..
Det blev mitt uppdrag..
..och med tips från Leif fick jag upp grejorna, en riktig ”Pettsoninstallation” med en gammal stol, gul låda från Björns barndomskök och diverse restvirke, MEN det fungerade inte att bara koppla på batteriet, utan anläggningen fungerade bara när solcellen kopplades på och solen låg på – SUCK vilken besvikelse.
Jag som byggt så fina regnskydd och allt.. Återbruk av en 25-liters Aspen D-dunk (som numer är 100% biobaserad – hurra)
Att ge upp är inte mitt måtto, så efter support av Björns far Arne, som kan bra mycket mer än laga tänder kunde vi ställa diagnos på batteriet = trasigt! Ett nytt batteri ordnades fram och efter kontakt med elgurun Niklas på https://nseffektivareenergi.se/ fick jag rådet att införskaffa en regulator- helt nytt för mig, men nödvändigt om inte batteriet ska riskeras överbelastas. Efter grymt segt väntande på leveranser, var vi äntligen redo att flytta fåren från Ensamheten till Lerberg den 3 juni (broder Torbjörns födelsedag till ära). Ut med farsans röjsågar och motorsågar i arbetsbilen och in med tackan och de två lammen, plus farbror Leif som såg till att hålla dem lugna under de få kilometer de skulle fraktas.
Whooo, fåren på plats (3 juni 2020)! De lyckades dock forcera stängslet det första de gjorde och vi fick jaga runt, men med en hink med skramlande kraftfoder mutades de tillbaka och jag fick anledning att sova ett par nätter i Lerberg, för att hålla koll på dem. Ingen uppoffring alls för min del. Jag är sjukligt morgonpigg och studsar upp tidigt och hinner både pyssla med får och sen dra hem till Storuman, för ”second breakfast” med Björn och Dante och packa ihop mitt och vara redo inför dagens röjning.
I fredags blev lammet Sven 8 veckor och är stor nog att klara sig utan mjölkersättning, men när det är regn och rusk ute i sommar kommer vi ändå ge honom en slurk flaska. De andra lammen får ju gå och snutta mest hela dagarna.
Toktackan, Svea och flasklammet Sven. På plats i Lerberg! Hurra!
Igår kom även saltsten på plats och elsågen fick göra rätt för sig. Nu är det bara att börja lura på vad jag ska önska mig i 40-års present! Nya röjarkängor, Husqvarnas senaste batterisåg, support med att bygga en farstukvist till Lerbergstorpet.. eller egentligen behöver jag ingenting mer. Jag har allt. #tacksamhet
Alla foton i inlägget har tagits med min Fairphone 3.
Corona, corona..
Hej! Vi har lekt Sportlov (v10) sedan sista uppdateringen. Solen skiner och både Björn och jag har passat på att åka skidor. Åt var sitt håll olika tider under dagen. Vi kan bara kliva på spåret en bit från vår lägenhet/radhus/hemmakontor i centrala Storuman (vardagslyx delux och snabbfixad friskvård) Min telefon har ringt och mejlboxen fyllts med meddelanden om inställda uppdrag. Jag är förberedd. Jag fattar läget. Mest troligt kommer vi få chans att fortsätta leka sportlov. Inte så tokigt, men helt klart känns det skumt.
SLU-uppdraget gick fint – som alltid kul att möta unga människor med driv! Men nu ser det som sagt ut att bli tunt på både armbrytarinstruktions- och föreläsningsfronten ett tag framöver. Fullt förståeligt med tanke på Corona-pandemi-läget.
Bryta arm får vi göra i armbrytarlokalen tills vidare.
Plötsligt har vi fler helger till förfogande än vi räknat med och kan i praktiken njuta mer av vår vykortsvy från köksfönstret i ekohuset. Hur bra låter inte det! Likviditetsångest får jag alltid, men eftersom jag är en ekorre som gillar att lagra och buffra när det gäller det mesta, så kommer nog det här att lösa sig, men det kommer mest troligt bli annorlunda och väldigt tufft för många.
Köket i ekohuset med Dantes klätterrep upp till hans sovbalkong. Finns en stege upp också, men den är givetvis inte lika rolig.
Läsa! Ja, det ska jag ägna mig åt nu när en massa jobb ställts in. Här är bild från sportlovet (igen) där jag sitter i fåtölj och läser Sverker Sörlins ” Till bildningens försvar : den svåra konsten att veta tillsammans” Björn har redan läst den – jag har bara kommit halvvägs, men så fort jag är redo ska vi ha samtal och seminarium.
Hade Farfar Tore levt hade han mest troligt både läst boken och varit med i det samtalet #saknad. Men Cancern tog honom samma år som Björn kom in i mitt liv, 2002, men de hann skaka tass och på sätt och vis lämna över stafettpinnen till varandra. En viktig person gick ur mitt liv och en annan tog vid.
Farfar har lämnat oss, men kvar finns världens bästa farmor. Vilken rikedom! Hon kommer garanterat bli förbannad när hon ser alla bilderna på sig själv eftersom hon tillhör generationen som inte gillar att se sig själv på bild både måste ha kammat håret och bäddat sängen innan man träffar folk (det hann hon inte göra när vi helt oanmält kuppade henne en morgon – ivriga att börja med projekt tovning) Stackars farmorgumman. Men söt är hon och grymt kunnig! Tova är så himla kul och jag har givetvis en massa nya spännande projekt som jag vill verkställa tillsammans med henne (innefattar både rot, näver och vävning), MEN hon fyller 88 år nästa vecka och Björn kom hem från Stockholm i söndags (skidskyttesäsongen avslutades tidigare än planerat pga, ja du förstår..) och vi hälsar inte på henne på ett par dagar för att inte riskera sprida ev. Coronasmitta till henne. MEN sen när allt förhoppningsvis är lugnt – då ska det ”hantverkas”!
Jag fick nyligen en fråga från tidningen Hemslöjd: Vad är hemslöjd för dig? Och svarade så här:
Farmor Elsas flinka fingrar som visar, jag som nyfiket lyssnar, men framförallt försöker se hur hon gör med ullen, rötterna, nävret, garnet, skinnet..
Jag vill så gärna lära mig allt och hon är källan till kunskapen med sina 88 år.
Dofterna i ladugården som är ombyggd till snickarverkstad (det var också där vi började träna armbrytning). Minnen av att här satt farfar Tore och gjorde kåsor, skålar, slevar, den lilla vävstolen som jag fick i julklapp och gunghästen som jag fick på min 2-årsdag – vackert och unikt. Jag hinner bara vara med och lära mig en del innan farfar lämnar oss. Kvar finns alla silkeslena alster som jag ömt kommer att vårda och gunghästen kommer generationer att kunna leka med.
Jag har lagt elitidrottandet åt sidan för att fokusera 100% på att bli en planetskötare i världsklass och fossilfri år 2025 tillsammans med min man Björn Ferry. Mitt STORA starka hållbarhetsengagemang kommer framförallt från min farfar..
Dante 2 år på den fina gunghästen.
Ull full med såpa är så himla häftigt att känna. Det är mjukt, ”floffigt” och helt.. underbart!
Dantemannen passade på att tova en boll.
Nytovade innersockar till mina gamla vinterkängor och Dantes boll på tork vid Farmor Elsas vedspis.
Även om världen känns aningen upp och nervänd är det väl bara att njuta av livet och känna lugnet som Kurt Spurt. Dantes tovade boll blev snabbt en favorit. Som vanligt måste jag uppmana till att kolla in något hos honom – som hans ”knorvade tass” Det tycker vi är sååååå gulligt, he he, ja så där övergulligt som bara husdjurägare kan tycka. Vår Kurtbejbis!
Tack vare Repa Mera som bytte den trasiga dragkedjan i min ena pjäxa har jag kunnat skejta en massa och nu med alla inställda uppdrag lär vi få tid till att själva laga och fixa (alltid går det sönder något och vi har lyckats samla på oss ett berg med grejor i vårt Fixeri som skriker efter omvårdnad), men mest troligt behöver jag en hel del support av både Björns farsa och Farmor Elsa.
Dante på sportlovsskidor i Tärnaby.
–Ska vi åka 3km eller våga oss på 5km – vi åker 5km bestämmer Dante! Milen var inte ett alternativ, där och då, allt för brant och avancerat spår, men..
.. i fredags var det Barnens Vasalopp, i solsken och flackt spår – då klämde han till med att åka just en mil. Sin första. Stort.
Bara mamma Jeanette blir frisk från sin feber, hosta och snuva.. så ska vi ta leka med farsan och fortsätta köra ved i Ensamheten. Farsan hugger och Dante och jag skottar, ”bruschlar” och kör.
Dante tankar Aspen, men drömmer om en framtida elskoter.
Åker vi inte skidor, lagar saker, eller lär oss slöjda så kan vi ju alltid så fler frön och otåligt vänta på att det vi sått ska växa fortare. #coronatider