#björnferry

Idén om en fast förbindelse över kvarken (Umeå-Vasa) har dykt upp då och då i debatten sedan 60-talet. En fast förbindelse skulle gynna utbytet och handeln med Kina och Ryssland , och med en kompletterande järnväg mellan Storuman och Mo i Rana så får man även tillgång till djuphamn. Det är lätt att inse betydelsen för export av malm och skogsprodukter. Det vore dessutom ett bra sätt att få bort onödig trafik från den ansträngda Östersjön.

Jag har börjat läsa en grundbok i arkeologi och blev då varse att frågan kommer att lösa sig automatiskt med tiden. Men det kommer att ta ett tag. Runt 2000 år.

Kvarken ligger inom det område där landhöjningen efter den senaste istiden är som kraftigast. Knappt en centimeter per år. Det dyker upp cirka 100 hektar land årligen, och landhöjningens påverkan på landskapet är över tid mycket stor.

Halva Finland har successivt rest sig ur vattenmassorna sedan isen drog sig tillbaka, och processen beräknas fortsätta i 10 000 år till och ge ytterligare upp till 100 meters landhöjning. Det påverkar givetvis allt levande i varierande utsträckning. Bottenviken kommer att bli Europas största insjö och en ny älv med potentiellt spännande fiske rinner då ner i Bottenhavet.

Men ska inte havsytan stiga med tilltagande global uppvärmning?
Jo, men inte i Kvarkenområdet.
Landhöjningen kommer att vara större. Vi beräknas få 6 meters havsnivåhöjning om Arktis smälter. Om katastrofen blir total och även hela Antarktis smälter, ja då adderas ytterligare 60 meter.

Danmark och stora delar av Skåne försvinner likt Doggerland  ner i vattenmassorna.
Som människa lever man bara en stund på jorden. När vi tittar ut så känner vi igen oss. Det ser likadant ut som igår. Planeten är skenbart stabil. Vi har svårt att ta till oss förändringar som sker långsamt. Att hela landskap ständigt förändras låter otroligt. Strax efter istiden, när landhöjningen var som kraftigast, fanns det nog ingen anledning att lägga ner sin själ i arbetet på en fast båtbrygga. Efter några år stod den långt upp på land. Utanför Vasa kan man fortfarande på relativt kort tid se tydliga förändringar.

Förändringarna fortsätter, och vi kan med säkerhet säga att vårt landskap, växt och djurliv kommer att vara annorlunda i framtiden jämfört med idag. Anpassning i förändring är det som gäller för att överleva. Just nu är vi inne i en period av snabbare förändringar på flera områden. Det känns ibland hotfullt. Självklart ska vi för vår egen skull göra det vi kan för att både anpassa oss, och minska vår påverkan på exempelvis klimatet. Men några sidor arkeologi har lärt mig en sak:
Allt är i rörelse.