Är det bättre att ta tåget än elbilen på din kommande resa? Jag hittade efter ivrigt letande en lång rapport från Banverket där det framgick att tåget drar 0,09 kWh / personkilometer. Nu har vi kört drygt 1800 mil med vår Tesla Model X och snittförbrukningen är i skrivande stund 0,26 kWh per kilometer. Med tre passagerare eller fler blir alltså elbilen bättre än tåget! Framförallt om målet inte är en järnvägsstation.
Det pratas mycket om kornas negativa inverkan på den globala uppvärmningen. De rapar och fiser.
Enligt SVT är utsläppen från idisslarnas matsmältning ca 2,8 miljarder ton koldioxid per år.
Min son Dante påpekade att vi människor också rapar och fiser. Jo, förr all del, men inte lika mycket, sa jag.
Men vi andas ju faktiskt en hel del. Personligen har jag andats väldigt mycket genom åren. Syre in, koldioxid ut. Men hur mycket?
Hittade en uträkning. 378 kg koldioxid per år. Den senaste siffran för globala folkmängden säger 7,4 miljarder människor. Det vill säga: Vi människor andas ut 2,8 miljarder ton koldioxid per år. Lika mycket koldioxidekvivalenter som kornas matsmältning alltså. Det var en nyhet för mig.
Vi växer dessutom med nästan ett helt Tyskland varje år, prognosen för år 2050 säger 10 miljarder människor. Som då andas ut 3,78 miljarder ton koldioxid.
Som jämförelse kan nämnas de globala utsläppen från fossila bränslen på 33,5 miljarder ton koldioxid.
Bara att finnas till verkar vara ett problem. Som människa måste man kunna äta, bo, och förflytta sig också. Jag finns, alltså förstör jag. Att bli fler kan rimligen inte vara en vettig strategi i kampen mot klimatförändringarna. Sverige sägs vilja gå före, men man kan knappt hitta en kommun som inte har som mål att öka sin befolkning. Umeå har höga mål kring hållbarhet, men utgångspunkten i stadsplaneringen är att öka befolkningen med 65 % till år 2050.
Enklast är ju som alltid att stoppa huvudet i sanden och hoppas att saker löser sig. 
Jag tog mig en skidtur i skogen häromveckan för att, om möjligt, få syn på en orre i topp. Det blåste för mycket för att få se någon orre, men mitt i alltihop sprang det två älgar tvärs över rågången. Jag följde spåren, in på grannskiftet, och där kom jag ut på ett stort område med frötallar. Någon ungtall här och där, förtorkade smågranar och en del krokiga björkpinnar. Älgarna såg jag inte till något mer, men bilden av skogen stannade kvar, det var uppenbart att något gått fel med det beståndet. När jag kom hem ringde jag en skogsveteran och tog reda på historiken. Området har sett i princip likadant ut väldigt länge. För 50 år sedan högg man de värdefullaste träden och sparade fröträd och en del björk i tron att ny skog skulle komma upp naturligt. Men det har det inte gjort. Tillväxten är fortfarande bedrövlig. Som jämförelse 400 meter bort, inne på vår egen fastighet, finns ett bestånd som avverkades något senare.
Efter markberedning och plantering av tall har beståndet röjts två gånger och gallrats en gång. Nu är det ett fint bestånd med mest tall, men med tydliga inslag av björk, sälg och gran.
En del vill införa hyggesfritt skogsbruk på bred front för att värna den biologiska mångfalden och skogens sociala värden. Den typen av skogsbruk är tillåtet, och verkar fungera bra på vissa bördiga granmarker. Även i det tätortsnära skogsbruket tycker jag att man ska ta estetisk hänsyn vid skogsbruksåtgärder. Men det finns problem. Ser man det kortsiktigt ur en ekonomisk synvinkel är det givetvis lockande att hugga de mest värdefulla träden, få in en rejäl slant på bankkontot och sedan slippa kostnaden av att anlägga ny skog.
Men när en till synes god idé möter verkligheten riskerar vi att upprepa 1800-talets värsta rovdrift, och återigen skapa klena restskogar i Norrland, som varken binder kol eller skapar höga naturvärden. Norrland är inte Tyskland. Det kan vara en poäng att påminna om det. Bara för att den omtalade Lübeckmetoden fungerar bra på vissa lokaler i Tyskland, betyder inte det att den metoden fungerar i Norrland.
Kunskapen om skogsbruk är bristfällig bland dem som skriker högt i debatten om krav på hyggesfria metoder men inte är markägare själva.
För att skogen ska fungera som kolsänka måste den växa. Vi har på våra marker precis restaurerat ett skräckexempel på ett misslyckat försök till hyggesfritt skogsbruk, där man under lång tid huggit de stora värdefulla träden och sparat resten. När vi tog över fastigheten fanns det ett 20 hektar stort område, 120 år gammalt, med tät och klen granskog. Det stod 60 kubikmeter per hektar och medelstammen vid avverkningen blev 0,09. Det behövdes alltså drygt 10 träd för att få ihop en kubikmeter virke! Ekonomin i en sådan avverkning blir inte fantastisk. Jag räknar med att det tallbestånd vi nu anlagt redan om 30 år passerat den gamla granskogens volym.
Hyggesfria alternativ har sin plats i skogsbruket, men det är metoder som kräver stor kunskap, erfarenhet och påpasslighet. Mitt råd är att tänka efter en gång till och inte upprepa historiska misstag.
Heidi och jag förvaltar skogsfastigheter som totalt sett omfattar 1000 hektar. Om vi räknar bort de 136 hektar som består av vatten, och även 15 hektar till som utgörs av åker, vägar, och kraftledningar, så återstår 849 hektar mer eller mindre skogsbeklädd mark. Vi bedriver skogsbruk på tre fjärdedelar av dessa och lämnar en fjärdedel för fri utveckling. 214 hektar brukas alltså inte, eller för den som tycker att hektar är otydligt, alternativt gått i svensk skola, ca 290 fotbollsplaner i 
Ullevis storlek. En fotbollsplan är alltså mindre än en hektar.
Av dessa 214 hektar utgör biotopskydd 20 hektar, frivilliga avsättningar (inom PEFC) 45 hektar, resterande 149 hektar består av områden som ser ut som på bilderna. Sånt som inte räknas som produktiv skogsmark, eftersom virkesproduktionen understiger 1 kubikmeter per hektar och år. Alla dessa typer av marker lämnas för fri utveckling. Heidi och jag skyddar kanske något mer än riksgenomsnittet, men i stort sett ser det likadant ut över hela Sverige, framförallt i Norrland.
Skydda skogen hävdar att 3% är skyddat, underförstått att resterande 97% ”skövlas”. Områden som på bilderna försöker Skydda skogen dölja, de ska inte räknas in i naturvåden, inte heller de 1,5 miljoner fotbollsplaner som skyddas genom frivilliga avsättningar får räknas. I verkligheten är det minst 25%, snarare närmare 30% (om vi räknar in den generella hänsynen som tas vid avverkningar också) av skogsmarken som skyddas.
Detta anses av Skydda skogen som fasansfullt. Jag håller inte med.
Och till er som är oroliga att blåbären håller på att försvinna så kan ni vara lugna, 95% av alla bär blir kvar i skogen. Jag tror att de räcker till alla.
Heidi och jag skyddar 25% helt, och bedriver modernt hållbart skogsbruk på resten, bilder från det finns i tidigare inlägg. Den globala uppvärmningen är en realitet, vi måste bort från fossila bränslen, och ställa om mot en mer biobaserad ekonomi, utan att för den skull förstöra för kommande generationer. Vi får inte glömma att vi har planeten tills låns av våra barn.
Så här ser det ut från början
Efter 12 år ser det ut så här..
..och så här.
Efter 27 år så här. Röjt en gång. (notera Lunglaven på sälgen, dock ej fertil)
42-årig tallplantering. Röjt två gånger och gallrat för fem år sedan. Nu tallskog med inslag av björk, gran och sälg.
Alla bilder är tagna från samma fastighet. För mig är det ett sant nöje att traska runt och se utvecklingen. Jag kommer mest troligt inte att vara med då den 42-åriga skogen förvandlas till framtidens boende om ca 60 år. Men det är så det är, skogsbruk är långsiktigt, längre än mandatperioder och kvartalsrapporter. Jag har än inte stött på någon skogsägare som medvetet förstört sin mark. Fler borde med stolthet visa upp det de har.
