Reportage i Folkbladet.
Mikroorganismer + organiskt avfall = växtknark
Dante och jag har antagit utmaningen (som vi själva hittat på) att ta hand om femåringarnas matavfall på förskolan i Storuman. Vi började när förskolan drog igång på riktigt i augusti och har sedan dagligen hämtat hem äppelskruttar, skal och diverse matrester i 10 liters hinkar. De mesta ser riktigt gott ut! Skulle helst velat mata någon med resterna; höns, grisar.. Pappa Kent var annars sugen på att ta resterna som middagsmat. Hur som haver, så känns det ändå vettigare att vi komposterar det organiska avfallet, än att det slängs i de vanliga hushållssoporna och körs 25 mil till Umeå, vilket är alternativet. Något som Storumans Kommun dessutom betalar dyrt för. Hemma i Ensamheten har vi alltid komposterat, en stor hög vid vedbodknuten, som i stort sett fått klara sig själv och som vi då och då grävde igenom för att leta metmask och gräva ur jord till trädgårdslanden. När Björn och jag flyttade in här i lägenheten (eller radhuset som Anders, ”Arge snickaren på kanal 5, anser att vi ska säga) beställde jag först en kompostbehållare och sedan en till. Så vi komposterar lätt vår familjs organiska avfall (som egentligen är världens resurs och inget avfall) i de här behållarna. Vi komposterar året om och när det blir vår och komposten tinar fram och det blir dags att gräva ur och nyttja jorden, blir jag alltid lika förvånad – det blir nämligen inte så mycket jord som man kan tro! Vi har årligen behövt köpa jord till vår minimala köksträdgård som bland annat består av sallad, som inte ens sniglarna äter, knorviga morötter och jordgubbsplantor (som inte är i behov av mer jord), men nu lär vi knappast behöva det med backup från förskolan, hurra! År 2009 testade vi att kompostera i ett klassrum i barnprogrammet Miljöhjältarna med hjälp av maskar, vilket gick fint, det var häftigt att se maskarna arbeta genom plastlådorna och allt var frid och fröjd så länge det var skolverksamhet – under en ledighet blev det däremot bananflugeinvasion och inte alls lika roligt. Då hamnade komposten ganska snabbt utomhus. Att däremot kökskompostera med hjälp av mikroorganismer har jag länge tänkt att jag ska testa, och det är precis det Dante och jag ägnar oss åt just nu i samarbete med förskolepersonalen och alla femåringar. Förskolan samlar sitt matavfall i hinkar med tätåtslutande lock och komposterbar ”plast”påse (jag har komposterat dem och testat, de bryts ner utan problem). Hinkarna tömmer vi, samlar alla komposterbara påsar i sopsäckar på lämpliga ställen så inte nyfikna djur kommer åt innehållet.
Text lånad från www.bokashi.se där vi inhandlat hinkar och mikroorganismer, vilket Dante och jag ser som en god investering. Ströet tillverkas av vetekli med Effektiva Mikroorganismer. I den lufttäta hinken sker en jäsnings-/syrningsprocess där matresterna spjälkas upp, helt utan kemikalier. Proteiner, vitaminer, mineraler och näringsämnen behålls och maten förbereds för att återföras till jorden. Processen sker utan lukt och olägenheter och resultatet blir ett högeffektivt gödselmedel för krukväxter och trädgård. Efter en tid i jorden har maten försvunnit och viktiga näringsämnen, kol och mineraler har återförts och inga växthusgaser sänds ut. Ha ha, en typ av CCS teknik för femåringar med andra ord!
Hämtning på förskolan och lastning av den fulla kompostbehållaren i lastcykeln.
Redo att cykla hem!
Hittade det här klippet på You Tube som visar att på bara ett par veckor (4 veckor i det här fallet, men personligen tycker jag det ser klart ut redan efter två veckor) blir matavfallet jord direkt i landet, utan en massa dynggrepsvändande och grävande. Mikoorganismerna och maskarna sköter jobbet själva!
Björn redo att röja runt i skogen och Dante redo för förskolan och komposthinkarna (tomma) lastas in i elbilen, redo att fyllas med femåringarnas matrester. #laddade
Det blir ungefär en full 10 liters, hink/dag på Dantes Föris.
En Tesla lastad med röjsågar och komposthinkar.
Efter ca 8 veckor har vi samlat på oss en del kompostmaterial.. En laddning grävde vi ner direkt i vår lilla odling utanför vår lägenhet i Storuman. Resten tog jag med till Lerberg (vår skogsfastighet med Torpet i närheten av Ensamheten)
Matresterna i Bokashihinkarna har stått i ca 3 veckor, övrigt (påsarna) har jag förvarat i sopsäckar i trälådor med lock utanför lägenheten.
Nu ska det grävas ner i det vi tänkt ska bli nästa års potatisland och även någon typ av grönsaksland.
Ser som sagt rätt aptitligt ut. Luktar syrat, men inte äckligt.
Så var det gjort. Här går det få ner bra mycket mer organiskt förskoleavfall.
Lerberg har återigen fått en liten odling, kul! Det är mest troligt mer än 35 år sedan det odlades något här senast. Ett helt Heidiliv..
Vår kompostbehållare på köksbänken i lägenheten. Vi tömmer den när den är full vilket sker varje, varannan eller var tredje dag. Matrester blir det knappt eftersom vi tränar på att äta upp allt på tallriken och minimera matsvinnet genom att kylskåpsrensa nogsamt, men när det är dags att göra potatismos, palt eller liknande blir behållaren överfylld direkt och vi tömmer i våra komposter.
Komposterna utanför lägenheten/radhuset i centrala Storuman.
När det börjar bli snö, mörkt och kallt och inte alls så lockande att springa ut och fylla komposterna är de två kökskompostlådorna bra. De kan stå i köket och fylls på en gång/dag. Sedan töms innehållet i komposten. Från tappkranen kan man tappa behållaren på vätska som man späder 1:100 och växtnäringsknarkar sina krukväxter med.
Två modeller. Jag gillar den högra bäst. Locket är lättare att öppna och stänga i minusgrader. Den är dessutom lättare att gräva ur också.
Närbild på locket som funkar helt ok vintertid.
Närbild på innehållet som snart är färdig jord. Rätt skött luktar inte komposterna dåligt, men glömmer man att vända ner matavfallet får man både fluglarver, flygfärdiga flugor, äcklig lukt och risk för upprörda grannar. Jag brukar blanda i gamla löv och sågspån då och då om komposten blir allt för fuktig och börjar lukta.
Här behöver det grävas om ordentligt..
..ställer därför dynggrepen strategiskt, så jag kommer ihåg att göra det så snart jag fotograferat klart..
Kvantitetstid och mys i kubik
Lerberg.
Dante och jag drog till Lerberg och myste i helgen. Bara han och jag och morsfarsans Norrbottenspets. Björn sov i en annan koja, på en annan skogsfastighet med farsan och farbror Leif, kusin Joel och broder Frank. Dante verkar gilla att sova i kojor. Han sover tungt och väcks varken av att bilalarm går i gång, att jag springer upp och eldar eller pinkar hundar. Dante gillar att vissla också. Han har precis lärt sig och det var helt klart en utmaning för honom att både försöka låta bli järppipan han fått låna från Ensamheten och att vissla själv. Han tjuvvisslade lite lagom för mig och Tarjas känsliga öron, och drog sen igång ordentligt på morgonen när jag släppte Tarja och tog bössan på ryggen. Vi såg många småfåglar, älgbajs och tallplantor och efter ett par hundra meter var Dante nöjd och tyckte att vi skulle gå tillbaka till kojmyset (i min mor och fars koja/stuga som är inredd och klar för övernattning, vårt torp har en bit kvar innan det är redo för övernattning). Dante tyckte inte mina förslag om att blanda murbruk, börja isolera runt något fönster eller sätta upp solarventin var någon bra idé. Det kunde vänta. – Heidi, nu går vi in i govärmen! Det är ovant, men helt klart suveränt att inte bara kunna ha kvalitetstid med sitt barn utan även kvantitetstid.
Kojmys!
Tallplantorna vi satte i våras ser ut att ha överlevt.
Redo att gå in i Biotopskyddet. Täckte honom med en stor tröja så han inte skulle var enbart lysorange.
Bössa och vantar.
Unge och fågelhund.
Det blev en lång tur för att vara Dante, men ska det jagas på riktigt vill jag nog helst vara helt själv. Möjligtvis får mor och fars Norrbottenspets Tarja följa med.
– Heidi, ska vi inte gå in och fika nu?
Mycket fika blev det och lunch hos farmor Elsa i Ensamheten. Dante river morötter med månlandaren medan fårköttet puttrar på spisen.
Klimatseminarium och #fossilfri2025
När årets Klimatseminarium anordnades av Länsstyrelsen i Jämtland i samband med Europeiska trafikantveckan slöt ca 375 besökare upp för att lyssna på föreläsningar kring viktiga miljöfrågor.
Årets seminarium hade temat ”Från Paris till hemmaplan”, och behandlade allt från självkörande bilar och vätgasfordon till hur FN:s klimatavtal påverkar oss. Jag var moderator för seminariet och berättar i del 2, ca 20 min in i programmet om min och Björns målsättning att bli fossilfria till 2025. Hur denna resa går till kommer vi givetvis att dela med oss av, precis just här, och via Twitter, Instagram och Facebook, se våra flöden här till höger.
Ett steg i klimatbantningen är inköpet av elbilen Tesla. Vill du testa ditt eget klimatavtryck? Besök www.klimatkontot.se
Solpaneler, kamininstallationer och vedbodsbygge
Vedbod på G i Ensamheten hos mor och far.
Vackraste höst. Sprakande kontraster. Dimma, solsken, minusgrader och frost. Älskar det! På förmiddagarna har jag tränat och kontorsjobbat och sedan efter lunch när taken tinat en aning har det jobbats på med solpanelsinstallationer, vedbodtak och kamininstallationer.
De gamla vedbodarna kommer fortsatt att vara proppfulla i Ensamheten, men den nya kommer att underlätta bra mycket eftersom den ligger nära själva pannrummet #bekvämt
Även farbror Leif lurades med på ett hörn. Han kapade till knutarna.
Farsan 60 år är cool. Han sitter, står och går på åsarna och ”rote”. Jag kröp och klamrade mig fast och agerade i huvudsak hantlangare.
Några utflykter har det blivit sedan senaste uppdateringen, armbrytarinstruktioner och testkörning av elbilen som gick fint till Umeå (25 mil från Storuman)
Testade den nya snabbladdstationen i Umeå vid Max och Ikea, vilket gick smidigt. Medan jag käkade Klimatburgare på Max och gick en sväng och kollade in Ikea, laddade bilen och gick sedan hela vägen hem med bra många mils marginal. Blir intressant att se hur allting fungerar i vinter med riktiga minusgrader, det är först då den verkligen sätts på prov.
Familjen Andersson/Ferry med målsättningen #fossilfri2025