Meditationslägret avslutades i måndags. Tio dagar med mig själv i Ödeshög. Utan att kommunicera med andra kursdeltagare, varken verbalt eller med kroppsspråk och utan kontakt med omvärlden har jag lärt mig en universell meditationsteknik. Jag anlände med öppet sinne, utan några som helst förkunskaper. Jag trodde att en av de största utmaningarna, skulle vara att hantera träningsabstinensen, men jag blev helt slut fysiskt, av allt kämpande med att sitta och koncentrera mig. Ont i arslet och stela ben och rygg och tog alla tillfällen som gavs till vila. En rekommendation är att inte leka farmers walk (moment i strong women/starkaste kvinna-tävlingar) samma dag som du ska sitta på ett golv och försöka slappna av. Att försöka sitta med korslagda ben som de rutinerade meditatörerna var omöjligt. Senadrag direkt. Djävulsk, djävulsk kramp. Var tvungen att boka in tid med assistentläraren (något alla hade möjlighet att göra 1 gång/dag om man hade funderingar gällande tekniken) och rådfråga på vilka andra sätt som var möjligt att sitta på. Byggde till slut upp ett berg med kuddar och dynor som jag satt på, ungefär som man sitter på en pall och som jag kunde variera med att gränsla och sitta på knä över. Min hjärna var som den brukar de första dagarna – ett flipperspel med miljarders av problemlösningar och kreativitet som bara flimrade förbi i ett intensivt flöde. Att tämja och kanalisera mitt medvetande var en utmaning, men det gick! Inte alltid, men med allt tätare mellanrum. Andra dagen började jag plötsligt pyssla om mina fötter. Två kroppsdelar som jag knappt kan röra och inte direkt bryr mig om. Stelheten i tårna är kvar, men jag känner dem tydligare och jag står mer på hela foten nu än tidigare.

Passade på att stanna till i Ramnäs och öva upp pratet med världens skönaste Lena Måwe innan hemfärd. 

Kommentarer

kommentarer