RYGGSÄCKEN ÄR packad med vatten, bananer, bröd och chokladkakor – tävlingskost för en armbrytare. Det är tidig morgon, solen är redan het, det är kvavt och jag är på väg till tävlingsarenan i Durban, Sydafrika för att delta på mitt sjätte VM. Hemma är det 25 grader kallt och snö.

TANKARNA SNURRAR. Deltagarlistorna har studerats – i min klass är de främsta motståndarna två ryskor och en ukrainska. Jag har tränat som planerat och är förberedd på alla sätt och vis och nu återstår bara att ge järnet!

Jag värmer upp. Hinner på toa för ”femtielfte” gången och så ropar äntligen speakern att det är dags för damer -65kg.

FÖRSTA MATCHEN är viktigast och jag ropas upp mot den i särklass bästa ryskan Olga Fedotova. Vi talkar in händerna, hälsar och greppar. Starten går och – PANG, på bara någon hundradel så smäller min hand ner på hennes sida och förlusten är ett faktum. Det är en oskriven regel att man inte får förlora första matchen och jag känner för några sekunder total hopplöshet, men tar några andetag och fokuserar istället på kommande match. Förlorar jag nu så åker jag ut! Jag går in i mig själv – fokus, fokus!

JAG VINNER nästa match och tvingar mig själv att ta match för match, aldrig se framåt, aldrig se bakåt – det är här och nu som gäller!

FÖRMIDDAGENS KVAL avklaras och jag har tagit mig till kvartsfinal. Jag äter av matsäcken och laddar för att klara den fortsatta mental maraton som armbrytartävlingar innebär. Kvartsfinalen och semifinalen går bra och när finalen stundar är den mentala kampen som pågår inom mig obeskrivbar. Starten går och greppet släpper. Publiken tystnar. Våra händer binds samman med en rem och jag vinner! Nu har vi en förlust var och sista avgörande matchen återstår.

NU ELLER ALDRIG. Jag greppar hennes hand med all kraft jag har. Hon får panik och jag tar i än mer. Hon tilldelas varningar för att hon inte håller greppet. Mjölksyran bränner, men jag intalar mig att det är likadant för henne. Armen slutar kännas och domaren kommer när som helst att ge startsignalen. Nu finns bara en sak att göra – KÄMPA! Domaren fattar våra händer och skriker READY GO! Jag får med mig hennes hand och är bara några centimeter från att vinna, men jag kan inte röra mig, för då tappar jag greppet.

Jag håller i för allt vad jag är värd och när domarens hand vidrör min axel och det är klart att vinsten är min – så skriker vi båda, en av lycka och den andra av besvikelse. Känslan i detta ögonblick är mäktig! Koncentrationen släpper och jag hör publiken. Tårarna rinner ned för mina kinder. Jag har gjort mitt livs tävling och vunnit VM, för femte gången.

HEIDI ANDERSSON 2004

Kommentarer

kommentarer