Som mest ensam bland människor

Som mest ensam bland människor Krönika från 2003-03-29

LIVET ÄR VERKLIGEN som en dans på rosor – vissa dagar är det de lena kronbladen man fjäderlätt studsar runt på och andra dagar är det de taggiga stjälkarna som sargar ens bara fötter.
I dag är en sån här dag när saker och ting känns dåligt och man skäms för att man känner som man gör eftersom man egentligen inte har någonting att klaga över. Jag lever i trygghet, kan uppfylla de allra basalaste behoven med råge, är frisk och lever precis som jag önskar. Det är en dödssynd att inte vara glad och lycklig när man egentligen har det så bra.

 

NÄR MAN HAR TUNGA dagar och frustrationen växer över att man mår skit utan anledning och man febrilt letar felet så känner jag mig som en dålig människa. Hade man bara en bra anledning så kunde man tillåta sig att må skit, men har man det inte så får man dåligt samvete och mår inte direkt bättre. Mamma brukar alltid säga att barn som någon gång tillåts ha tråkigt blir kreativa och det tror jag stämmer precis som att man måste acceptera att man inte alltid mår super. Man måste ha dalar, för att kunna uppskatta topparna. Som person är jag av eller på och gör jag något så ger jag 110 % eller inget och detsamma gäller humöret!
Jag pluggar i Umeå och här är det svårt att riktigt ha en dålig dag, för jag har turen att bo med två superkompisar som har förmågan att muntra upp när det känns mindre bra. Att bo kollektivt med två kombosar (kompisboende) är verkligen intressant och något som jag varmt kan rekommendera. Jag har lärt mig massor rent praktiskt, men också väldigt mycket om relationer. Få saker fascinerar mig så mycket som människor och många timmar har tillbringats vid köksbordet både hemma I Ensamheten och här i Umeå med diskussioner om allt vad som kan tänkas röra livet. Det är intressant, för vi är intressanta varelser.

 

ATT BO ENSAM i en egen lägenhet lockar inte. Jag är van att ha människor omkring mig och de dagar jag vet att jag kommer att vara ensam och ingen av mina kombosar eller någon annan har planerat komma så blir jag enormt rastlös, för det viktiga är vissheten om att det faktiskt kommer att komma någon och att jag har möjligheten att vara social om jag vill. Människan är ett flockdjur och de flesta fruktar ensamheten. Den ofrivilliga ensamheten fräter och dödar. Inte allt för oväntat så får jag ofta frågan om det inte är ensamt i Ensamheten, men jag tror ensamheten kan vara mer påtaglig i en stor stad omgiven av en massa människor som kanske inte ser dig.
De dagar man sjunker djupt i självömkans träsk så känner man sig ofta väldigt ensam, ensam och instängd i sig själv eftersom ingen förstår och man mår dåligt över att må dåligt.

 

SOLEN SKINER INTE i mig just nu, men den skiner utanför mitt fönster och nu ropas det här och man undrar om jag ska sitta och skriva hela dagen eller om jag kanske ska ha nå fika eller?
– Självklart ska jag ha fika! Sen ska det tränas och sättas lite adrenalin i omlopp och då rensas allt det dåliga som eventuellt finns kvar i mig bort om det nu kommer att finnas något kvar efter fikat. Det är inte platsen, staden, samhället eller byn i sig som avgör om man trivs eller inte utan det är människorna!
HEIDI ANDERSSON 2003

No comments yet.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.