Ferry

När Donald Trumps USA väljer att vända forskning, ansvar och världssamfundet ryggen så ökar ansvaret för oss andra. Nu är det upp till övriga nationer och till organisationer och företag att ta ansvar. Och det är upp till dig och mig. Vi börjar med ett enkelt men effektivt steg: vi väljer bort flyget, skriver åtta forskare, artister och idrottare.

Världens näst största utsläppare av koldioxid överger Parisavtalet. USA är historiskt den allra största utsläpparen av de växthusgaser som kommer att påverka vårt klimat i hundra- eller tusentals år framöver.

Och när Donald Trumps USA väljer att vända forskning, ansvar och världssamfundet ryggen så ökar ansvaret på oss andra. Nu är det upp till övriga världen att ta ansvar för mänsklighetens framtida välfärd och överlevnad. Det är upp till nationer, organisationer och företag. Det är upp till dig och mig.

Förr var det enkelt. Vi kastade bort ett kolapapper. Det föll till marken och ville det sig illa kunde vi få en ordningsbot för tilltaget. Nu för tiden är det knepigare. Förutom det vi bär ut i soppåsen, kastar medelsvensken via sin konsumtion bort 11 ton av ett annat skräp årligen. Ett osynligt, anonymt och luktfritt skräp: Växthusgaser. Det landar inte på marken utan fastnar till stor del i atmosfären, i hundratals eller ibland tusentals år. Det sätter jordens värmebalans ur spel och hotar hela mänsklighetens framtid. Ändå har ingen åkt fast för denna nedskräpning. Det saknar helt straffvärde.

Det räcker inte att bygga aldrig så många solpaneler, elbilar och vindkraftverk för att klara klimatkrisen, vi måste även sluta göra dumheter. Alltså helt ställa om våra vanor och beteenden också.

I Paris i december 2015 skrev det internationella samfundet under det globala klimatavtalet. Där kom vi överens om att hålla jorden under två graders uppvärmning, helst 1,5 grader jämfört med förindustriell temperatur. Detta med hjälp av utsläppsminskningar efter bästa vetenskapliga rön och med ett tydligt rättviseperspektiv. Så hur går det?

Inget vidare. 2016 har jorden redan blivit cirka 1,2 grader varmare sedan sent artonhundratal. Avsmältningen av båda polerna accelererar vilket chockar både forskare och allmänhet. Vi har en havshöjning som på sikt sätter de flesta storstäder och livsviktig jordbruksmark under saltvatten och med avsmältningen av Arktis förändras vädermönstren radikalt. Jordens reflekterande förmåga minskar dessutom när is försvinner och vill det sig illa frigör vi enorma mängder av den potenta växthusgasen metan från permafrosten. Med dessa och fler återkopplingsmekanismer riskerar vi en skenande uppvärmning bortom mänsklig kontroll. Och eftersom det finns en tröghet i klimatsystemet kommer vi om en handfull år att missa 1,5-gradersmålet oavsett vad vi hittar på. Men vad värre är: Även tvågradersmålet är i akut fara. Och två graders uppvärmning är ingen söndagspromenad. Många människor kommer att dö. Huvudsakligen fattiga, icke vita, långt bort från Sverige i stort sett utan skuld till klimatkrisen.

I det här läget har vi hjälp av en koldioxidbudget. Det vill säga beräkningar av hur mycket växthusgaser vi kan släppa ut och ändå ha hyfsade odds att slippa de värsta effekterna. FN:s klimatpanel IPCC säger att om vi från 2018 begränsar utsläppen till 750 miljarder ton koldioxid har vi 66 procent sannolikhet att stanna under två graders uppvärmning. Lätt delbart med de 7,5 miljarder människor vi nu är på jorden, får alltså var och en släppa ut 100 ton. Sen inget mer. Våra ofödda barn får inte släppa ut ett gram.

Med medelsvenskens utsläpp på elva ton växthusgaser per år bränner vi av vår del av budgeten på nio år. Sen är Parisavtalet grus. Men så har vi ju detta med rättvisan också. Den nämns i avtalet. Vi behöver ge ett visst utsläppsutrymme till fattiga länder som inte hunnit använda fossila bränslen för sin utveckling. De har inte hunnit bygga sina vägar, sjukhus och skolor och annan infrastruktur. Våra utsläpp har ju faktiskt försett oss med detta och det är rimligt att alla får ett gott liv. Så ger vi bort exempelvis en tiondel av vår utsläppsbudget till fattigare länder har vi bara åtta år tills vi övertrasserar budgeten. Tiden är alltså extremt knapp och den krymper.

Att vi i full fart håller på att misslyckas med Parisåtagandena verkar inte bekymra många svenska politiker. Det är märkligt. I princip alla riksdagspartierna accepterar klimatvetenskapen. Det borde alltså finnas en klar majoritet för krafttag. Vi hör statsministern myndigt säga: ”Klimatet är vår tids ödesfråga”. Ändå ser vi ingen systematisk klimatomställning eller några utsläppsminskningar över huvud taget. Man säljer Vattenfalls kolgruvor till vidare drift i stället för att lägga ner dem och gav i veckan en kvarts miljard till ett flygplatsbygge för skidturister som snart kommer att vara utan snö. Våra politiker är alltså i praktiken klimatförnekare eller åtminstone klimatförhalare. Än skarpare blir läget när nu Trump tar USA ur Parisavtalet. Mer än någonsin behöver samhället mobilisera alla krafter för klimatet.

Det enda som hejdar den globala uppvärmningen är att halten växthusgaser i atmosfären minskar. Inget annat. Och då måste först alla utsläpp minska snabbt. Gör vi det vinner vi lite tid. Ändå bör vi om 15 år nå nollutsläpp om vi menar allvar med Parisavtalet. För till noll ska vi. Sedan till minus, eftersom koldioxiden vi redan släppt ut bryts ned väldigt långsamt i atmosfären och fortsätter att värma upp planeten. Vi behöver alltså ”städa” atmosfären med hjälp av exempelvis trädplantering, ett förändrat jordbruk samt lagring av kol eller koldioxid med industriella metoder.

Med denna otroligt korta tidsram och extremt snäva budget hinner vi dock inte vänta på att dessa tekniker ska rädda oss. Och det räcker inte att bygga aldrig så många solpaneler, elbilar och vindkraftverk för att klara klimatkrisen, vi måste även sluta göra dumheter. Alltså helt ställa om våra vanor och beteenden också. Och vi har inte längre tid att ställa olika utsläpp mot varandra nu när alla utsläpp ska nå noll. De rikaste 10 procenten står för nästan hälften av utsläppen i världen, så här kan vi göra de snabba huggen. Och i den gräddklicken har vi de flesta svenskar och undertecknarna av denna debattartikel.

För att förstå en koldioxidbudget kan det vara bra att se vad som händer på det personliga planet: Ska vi leva i till exempel fyrtio år till får vi bara släppa ut dryga två ton koldioxid per år. Testar man sin livsstil på exempelvis kalkylatorn klimatkontot.se kan man snabbt se att något bensin- eller dieselbilåkande inte får plats inom denna budget. Inte heller några flygresor, det mest klimatstörande sättet att resa. Det klimatneutrala flyget är tyvärr långt borta och utrikes flygresor står för en allt större del av de svenska utsläppen, nu minst lika stor del som personbilstransporterna. Flygresorna är dessutom till 70 procent rena nöjesresor.

Är det okej att förneka kommande generationer stabila klimat- och ekosystem, för den kortsiktiga vinsten med flygresor? Nej, inte för oss. Vi vill ta ansvar för vårt osynliga, destruktiva skräp. Och börjar med ett enkelt men effektivt steg.

Vi väljer bort flyget. I den akuta klimatkrisen.

DN Debatt. 3 juni 2017

 

Kevin Anderson, professor i klimatledarskap Uppsala Universitet samt klimat och energi University of Manchester

Heidi Andersson, världsmästare i armbrytning, planetskötare

Malena Ernman, hovsångare, artist

Björn Ferry, Olympisk mästare i skidskytte, skogsbrukare

Martin Hedberg, meteorolog, klimatexpert och föreläsare.

Staffan Lindberg, musiker, skribent och koldioxidbantare

Johan Landgren, författare Olja för Blåbär – Energi, Makt & Hållbarhet

Stefan Sundström, låtskrivare och artist