Ferry
Alpina VM i Åre och Skidskytte-VM 2019 ska vara helt fossilfria evenemang
För ett år sedan skrev armbryterskan Heidi Andersson på sin blogg att hon och maken, skidskytten Björn Ferry, hade som mål att leva fossilfritt till 2025. Genom sitt idrottande har de rest flera varv runt jorden, en för miljön ohållbar livsstil:
”En stor utmaning, svar ja, men jag ser det inte som någon uppoffring, utan som en konkurrensfördel. De som först ställer om blir morgondagens vinnare.”
Att två kända idrottare tar ett sådant stort ställningstagande, och börjar gräva där de står, gör skillnad. Men den stora förändringen är om stora sportevenemang antar liknande utmaningar, och i sin tur påverkar idrottsvärldens miljöansvar på en global nivå.

Ett år med Teslan
Elbilen på besök i Ensamheten. Dante i skitiga pyjamasbyxor med FetaKatten (ja den heter så). Heidi i lånad jacka och Björn i en blå mössa.
Nu har vi levt med elbil ett år.
3 400 mil har det blivit.
Ett planerat besök på verkstad efter 2000 mil.
Snittförbrukning över hela året hamnade på 2,51 kWh per mil. Våra batterier är på 90 kWh, men tillgängligt för körning är drygt 80. I snitt har vi alltså haft 32 mils räckvidd, men räckvidden varierar från 25-40 mil beroende på förutsättningar och körstil. Vi har laddat 6000 kWh hemma och resten gratis på superchargers. ”Drivmedelskostnaden” hamnade alltså under 2 kr per mil!
Har ni fått slut på batteri någon gång?
Nej.
Blir det varmt i bilen på vintern?
Ja.
Är bilen jättecool?
Ja.
Är det kul att trycka ner gaspedalen?
Ja.
Visst är den dyr?
Ja.
Kommer ni att byta tillbaka till fossilbil någon gång?
Nej.
Är elbilar framtiden?
Ja.
Vi bor där stjärnan är. Det röda är superchargers och det grå planerade supercharges. Vi tar oss med lätthet till kusten och vidare söderut. I våras körde vi till Legoland och hem igen (300mil).
Går fint att köra elbil på vintern i Storuman.
Vårt statement publicerat på DN Debatt
När Donald Trumps USA väljer att vända forskning, ansvar och världssamfundet ryggen så ökar ansvaret för oss andra. Nu är det upp till övriga nationer och till organisationer och företag att ta ansvar. Och det är upp till dig och mig. Vi börjar med ett enkelt men effektivt steg: vi väljer bort flyget, skriver åtta forskare, artister och idrottare.
Världens näst största utsläppare av koldioxid överger Parisavtalet. USA är historiskt den allra största utsläpparen av de växthusgaser som kommer att påverka vårt klimat i hundra- eller tusentals år framöver.
Och när Donald Trumps USA väljer att vända forskning, ansvar och världssamfundet ryggen så ökar ansvaret på oss andra. Nu är det upp till övriga världen att ta ansvar för mänsklighetens framtida välfärd och överlevnad. Det är upp till nationer, organisationer och företag. Det är upp till dig och mig.
Förr var det enkelt. Vi kastade bort ett kolapapper. Det föll till marken och ville det sig illa kunde vi få en ordningsbot för tilltaget. Nu för tiden är det knepigare. Förutom det vi bär ut i soppåsen, kastar medelsvensken via sin konsumtion bort 11 ton av ett annat skräp årligen. Ett osynligt, anonymt och luktfritt skräp: Växthusgaser. Det landar inte på marken utan fastnar till stor del i atmosfären, i hundratals eller ibland tusentals år. Det sätter jordens värmebalans ur spel och hotar hela mänsklighetens framtid. Ändå har ingen åkt fast för denna nedskräpning. Det saknar helt straffvärde.
Det räcker inte att bygga aldrig så många solpaneler, elbilar och vindkraftverk för att klara klimatkrisen, vi måste även sluta göra dumheter. Alltså helt ställa om våra vanor och beteenden också.
I Paris i december 2015 skrev det internationella samfundet under det globala klimatavtalet. Där kom vi överens om att hålla jorden under två graders uppvärmning, helst 1,5 grader jämfört med förindustriell temperatur. Detta med hjälp av utsläppsminskningar efter bästa vetenskapliga rön och med ett tydligt rättviseperspektiv. Så hur går det?
Inget vidare. 2016 har jorden redan blivit cirka 1,2 grader varmare sedan sent artonhundratal. Avsmältningen av båda polerna accelererar vilket chockar både forskare och allmänhet. Vi har en havshöjning som på sikt sätter de flesta storstäder och livsviktig jordbruksmark under saltvatten och med avsmältningen av Arktis förändras vädermönstren radikalt. Jordens reflekterande förmåga minskar dessutom när is försvinner och vill det sig illa frigör vi enorma mängder av den potenta växthusgasen metan från permafrosten. Med dessa och fler återkopplingsmekanismer riskerar vi en skenande uppvärmning bortom mänsklig kontroll. Och eftersom det finns en tröghet i klimatsystemet kommer vi om en handfull år att missa 1,5-gradersmålet oavsett vad vi hittar på. Men vad värre är: Även tvågradersmålet är i akut fara. Och två graders uppvärmning är ingen söndagspromenad. Många människor kommer att dö. Huvudsakligen fattiga, icke vita, långt bort från Sverige i stort sett utan skuld till klimatkrisen.
I det här läget har vi hjälp av en koldioxidbudget. Det vill säga beräkningar av hur mycket växthusgaser vi kan släppa ut och ändå ha hyfsade odds att slippa de värsta effekterna. FN:s klimatpanel IPCC säger att om vi från 2018 begränsar utsläppen till 750 miljarder ton koldioxid har vi 66 procent sannolikhet att stanna under två graders uppvärmning. Lätt delbart med de 7,5 miljarder människor vi nu är på jorden, får alltså var och en släppa ut 100 ton. Sen inget mer. Våra ofödda barn får inte släppa ut ett gram.
Med medelsvenskens utsläpp på elva ton växthusgaser per år bränner vi av vår del av budgeten på nio år. Sen är Parisavtalet grus. Men så har vi ju detta med rättvisan också. Den nämns i avtalet. Vi behöver ge ett visst utsläppsutrymme till fattiga länder som inte hunnit använda fossila bränslen för sin utveckling. De har inte hunnit bygga sina vägar, sjukhus och skolor och annan infrastruktur. Våra utsläpp har ju faktiskt försett oss med detta och det är rimligt att alla får ett gott liv. Så ger vi bort exempelvis en tiondel av vår utsläppsbudget till fattigare länder har vi bara åtta år tills vi övertrasserar budgeten. Tiden är alltså extremt knapp och den krymper.
Att vi i full fart håller på att misslyckas med Parisåtagandena verkar inte bekymra många svenska politiker. Det är märkligt. I princip alla riksdagspartierna accepterar klimatvetenskapen. Det borde alltså finnas en klar majoritet för krafttag. Vi hör statsministern myndigt säga: ”Klimatet är vår tids ödesfråga”. Ändå ser vi ingen systematisk klimatomställning eller några utsläppsminskningar över huvud taget. Man säljer Vattenfalls kolgruvor till vidare drift i stället för att lägga ner dem och gav i veckan en kvarts miljard till ett flygplatsbygge för skidturister som snart kommer att vara utan snö. Våra politiker är alltså i praktiken klimatförnekare eller åtminstone klimatförhalare. Än skarpare blir läget när nu Trump tar USA ur Parisavtalet. Mer än någonsin behöver samhället mobilisera alla krafter för klimatet.
Det enda som hejdar den globala uppvärmningen är att halten växthusgaser i atmosfären minskar. Inget annat. Och då måste först alla utsläpp minska snabbt. Gör vi det vinner vi lite tid. Ändå bör vi om 15 år nå nollutsläpp om vi menar allvar med Parisavtalet. För till noll ska vi. Sedan till minus, eftersom koldioxiden vi redan släppt ut bryts ned väldigt långsamt i atmosfären och fortsätter att värma upp planeten. Vi behöver alltså ”städa” atmosfären med hjälp av exempelvis trädplantering, ett förändrat jordbruk samt lagring av kol eller koldioxid med industriella metoder.
Med denna otroligt korta tidsram och extremt snäva budget hinner vi dock inte vänta på att dessa tekniker ska rädda oss. Och det räcker inte att bygga aldrig så många solpaneler, elbilar och vindkraftverk för att klara klimatkrisen, vi måste även sluta göra dumheter. Alltså helt ställa om våra vanor och beteenden också. Och vi har inte längre tid att ställa olika utsläpp mot varandra nu när alla utsläpp ska nå noll. De rikaste 10 procenten står för nästan hälften av utsläppen i världen, så här kan vi göra de snabba huggen. Och i den gräddklicken har vi de flesta svenskar och undertecknarna av denna debattartikel.
För att förstå en koldioxidbudget kan det vara bra att se vad som händer på det personliga planet: Ska vi leva i till exempel fyrtio år till får vi bara släppa ut dryga två ton koldioxid per år. Testar man sin livsstil på exempelvis kalkylatorn klimatkontot.se kan man snabbt se att något bensin- eller dieselbilåkande inte får plats inom denna budget. Inte heller några flygresor, det mest klimatstörande sättet att resa. Det klimatneutrala flyget är tyvärr långt borta och utrikes flygresor står för en allt större del av de svenska utsläppen, nu minst lika stor del som personbilstransporterna. Flygresorna är dessutom till 70 procent rena nöjesresor.
Är det okej att förneka kommande generationer stabila klimat- och ekosystem, för den kortsiktiga vinsten med flygresor? Nej, inte för oss. Vi vill ta ansvar för vårt osynliga, destruktiva skräp. Och börjar med ett enkelt men effektivt steg.
Vi väljer bort flyget. I den akuta klimatkrisen.
DN Debatt. 3 juni 2017
Kevin Anderson, professor i klimatledarskap Uppsala Universitet samt klimat och energi University of Manchester
Heidi Andersson, världsmästare i armbrytning, planetskötare
Malena Ernman, hovsångare, artist
Björn Ferry, Olympisk mästare i skidskytte, skogsbrukare
Martin Hedberg, meteorolog, klimatexpert och föreläsare.
Staffan Lindberg, musiker, skribent och koldioxidbantare
Johan Landgren, författare Olja för Blåbär – Energi, Makt & Hållbarhet
Stefan Sundström, låtskrivare och artist
Det byggs överdimensionerade cykelbanor i Stockholm just nu
Bilköer är ett problem på några ställen i Sverige. Många bilmärken jobbar hårt för att bilarna inom en inte allt för lång framtid skall bli helt självkörande (all nödvändig hårdvara sitter redan i alla Teslas bilar som lämnar bandet). Idag står bilen stilla i snitt 95 % av tiden, vilket betyder att den då körs 5 % av tiden. Om vi antar att en självkörande bil används 50 % av tiden, så betyder det att den kommer att kunna köra tio gånger så många mil per år jämfört med snittbilen idag (5*10 = 50). Jag har själv åkt med en taxi som hade kört 18 000 mil på ett år, så det verkar rimligt. Om varje bil som säljs från 2025 och framåt är helt självkörande, och att nybilsförsäljningen står för cirka 5 % av totala antalet bilar, ja då kan vi redan efter två (!) år skrota ALLA gamla bilar och ändå köra lika mycket som idag. Alla dessa bilar kommer att vara elbilar och därmed kan vi minska Sveriges koldioxidutsläpp med en fjärdedel i ett huj!
I praktiken blir det svårt att ta bort 90 %, eftersom de flesta ska till jobbet samtidigt, men kraftigt minskad bilpark blir det.
Slutsats 1: Om Elon Musk med flera lyckas med sina planer så byggs det just nu väldigt överdimensionerade framtida cykelbanor i Stockholm.
Slutsats 2: Bilskrotarbranschen står inför ett uppsving
Slutsats 3: Antal anställda inom personbilsindustrin kommer att minska i samma takt som skogsarbetarna på 70-talet.
Skärmdump från Trafikanalys rapport 2015:6 ger visst stöd för dessa tankar: