Farsan ställer kaffekoppen på bordet, stryker sig över den grånande mustaschen och tittar på mamma och säger; – ja, #metoodebatten är bra – det blir diskussioner och många får en anledning att tänka på vad de faktiskt gör.  Att våldföra sig på någon handlar om makt, ett maktmissbruk. Allt handlar om respekt, säger han med eftertryck.  Ja, och det borde vara en självklarhet tänker jag och sätter mig tillrätta på kökssoffan i mitt älskade föräldrahem i byn Ensamheten – vad respekt är, har vi pratat så många gånger om runt köksbordet och det måste vi fortsätta prata om runt om i stugorna, och framförallt förstå.

– Och inte den typ av respekt som många ungdomar och gäng tror att de har genom att vara hotfulla, säger mamma och häller upp en påtår från kaffepannan på spisen. Nej, en människas blotta existens ställer rättmätiga krav på hur man behandlar denne.

– Har du blivit utsatt för något någon gång, säger mamma så där dramatiskt allvarligt som bara hon kan. Jag tänker efter.. nej, det har jag inte. – Vilken tur du har. Det blir tyst en stund, för både farsan och jag vet att hon är en av alla dessa kvinnor som inte behandlats med respekt av alla människor. Min sexåriga son Dante kommer springande med ett nytt legobygge som han vill visa och jag tittar, smeker honom på hans lena kind och känner sådan tacksamhet för att jag fått växa upp, omgiven av stolta, starka kvinnor och män där respekt är en självklarhet och jag ska göra det jag kan för att förmedla detsamma till mitt barn.

Jag ser dig. Jag respekterar att du finns. Jag respekterar att du har en fysisk kropp som är din och ett psykiskt inre som jag aldrig någonsin får skada. Du är unik. Det finns bara en av dig och du bestämmer om och när och hur någon får komma dig nära. Det gäller dig och det gäller alla andra människor. En ömsesidig självklarhet. En mänsklig lag.

Mia Odabas var moderator på Klimatforum som Björn och jag deltog på i förra veckan. När vi liks var på plats i Stockholm passade vi på att träffa ekohusarkitekten Maria Block som ritar på vårt kommande fjällstugeprojekt.

Ett av veckans projekt har varit att farsan hållit en typ av huggningskurs för mig. Något som vi borde ha gjort för läääänge sedan, men det är ju det där med skomakarens barn som inte har några skor och skogshuggarnas ungar som aldrig hållit i motorsåg.. Nu är vi iallafall igång och planen är att ytterpanelen till fjällstugan ska huggas och sågas i Ensamheten. Så jag kan stryka med handen längs den ohyvlade väggen och känna att det här är på riktigt, virke från egen skog, från granarna som jag byggde kojor under som barn.

Lerberg!

Morsfarsans Norrbottenspets Tarja.  Hon tittar mot björkarna där det i söndags satt ELVA orrar.

Morgonsol över Lerberg.

En järngolem tar form – givetvis inspirerad från Minecraft.

Längtar just nu som bara den till julmys i Lerberg.. Både Björn och vår nya familjemedlem Kurt Spurt (svart kattunge) är med på bilden. Till helgen, efter armbrytarträningslägret drar vi dit.