Krönika 2010-12-10
Folk rökte inomhus, stora gamliknande fåglar sket högar utanför hotellet och tävlingsarenan i Las Vegas
luktade starkt av svettiga armbrytare. Jag försökte hålla andan. Som regerande världsmästarinna i
65kg undrade alla varför jag nu plötsligt skulle tävla i en tyngre viktklass. Anledningen förklarade jag
helt enkelt var att det kändes mer inspirerade och motiverande med en ny klass i VM-sammanhang,
detta var ju trots allt min tjugonde VM-start. De flesta godtog motiveringen. Andra tyckte det verkade
skumt.
Den 10 december 2010 äntrade jag så scenen för att tävla i vänster arm, 70kg. Något taktikdrag kunde
ingen påstå att det var eftersom världens bästa armbryterska OAVSETT viktklass; ryskan Irina Makeeva
var en av de 16 deltagarna, övriga deltagare är mästarinnor i sina respektive hemländer.
Det gick bra för mig i kvalet fram till att jag mötte en schweiziska med grymt stora nävar.
Hann bara tänka att hon kommer att vara snabb och PANG så hade hon dunkat mig och jag åkte ner i
förlorarpoolen. Jag lyckades hålla mig kvar (åker man på ytterligare en förlust är det bara att packa och
åka hem) och fick till slut möta samma schweiziska i semifinalen. Där var jag med i starten och rollerna
var ombytta. Kvar i tävlingen var nu bara superryskan Irina och jag. Hon obesegrad och jag med en
förlust. Fokuserad och redo på ett behagligt avslappnat sätt greppade jag upp mot denna legendariska
armbryterska och när finalstarten går känner jag till min förvåning att jag behärskar hennes handled
och därmed har möjlighet att ge henne en riktig match. Och vilken match sen. Ha ha, jag gör mitt livs
vänstermatch och vinner. Plötsligt har vi båda en förlust och det blir en sista avgörande guldmatch.
Jag är upprymd samtidigt som jag känner ett fantastiskt lugn. Tänker på att jag dopad med
”urmoderhormoner” och att är det någon gång i mitt liv som jag skulle kunna besegra denna oslagbara
ryska så är det här och nu.
Irina är klart mer på hugget i sista finalmatchen och får övertag, men jag lyckas klamra mig fast.
Kroppen skakar och allt som existerar är att hålla mig fast och om läge ges klättra högre på hennes
hand. Likt Sylvester Stallone i armbrytningens Rocky-film Over The Top lyckas jag klättra och byta
grepp och våra händer glider isär och det blir rem. Domarna binder då ihop de tävlandes händer och
det blir omstart där starkast vinner. Fördelen med rem är att man inte behöver tänka – det är bara att
ta i. Och jag lovar att när sista starten för damer -70kg går så är det precis vad jag gör. För en oinvigd
kan jag bara säga att armbrytning är lika med adrenalin. Jag tar i och lyckas plocka fram precis all
styrka som finns. Jag är övertygad om att jag just precis då är starkare än vad jag egentligen är.
Hade det handlat om en fastklämd människa under en brinnande bil så hade jag orkat välta bilen.
När jag tillslut får ner henne i nedslagskudden och domaren klappar mig på axeln och jag tilldelas
segern är det ett faktum att denna fantastiska armbryterska förlorat en tävling för första gången i sitt
liv. Att vinna är en stark upplevelse. Adrenalinet fortsätter spruta ut och det blir övertryck i systemet
och ofta hör man sig själv skrika rakt ut. Jag skriker och lyckoendorfinerna tar över min kropp.
Inuti mig växer ett litet liv. Märkligt ofattbart. Jag ÄR gravid, G R A V I D och vårt barn har varit med och
vunnit mitt åttonde VM-guld. Om barnet kan påverkas negativt av den här sortens adrenalinpåslag har
jag svårt att tro, eftersom det handlar om positiv stress. Men jag är övertygad OM att barnet påverkas,
om allt går enligt plan så föds i juli en liten adrenalinstinn unge med vilja i världsklass och Björn och jag
kan titulera oss som föräldrar. Världens tyngsta titel, större än alla VM och OS-guld i världen.
Här kan VM finalen ses:
