Heidi Andersson

Tjärnliden utanför Norsjö. Dante, Edde och jag. Foto Mona Eriksson. 

Bilderna överensstämmer inte med senaste dagarnas verklighet. Det saknas en rad kaosbilder på ett hysteriskt barn och en kortsluten förälder. Mitt inre mantra har varit följande; Ju mer motstånd, desto större utveckling, ju mer motstånd, desto större utveckling.. ANDAS IN, ANDAS UT.. Du har bara ett barn, tänk på alla som har minst två. Dante testar oss. Ser vad vi går för som föräldrar. Eskalerande skrik och gnäll är en av hans mest effektiva vapen när vi inte gör som han vill. Han är ensambarn och min skräck är att han inte ska lära sig ta hänsyn till andra, bli egocentrisk och rakt igenom utstuderad. Att skrika högt på morgonen när andra sover är inte ok. Det måste han lära sig, men hur får jag en galen unge att bli tyst? Utan hot och våld? Och helst utan att skrika högre själv och bete mig ännu mer hysteriskt? Som tur är så är vi två föräldrar, även om vi inte alltid är hemma samtidigt kan vi kommunicera och lägga upp strategier. Och när vi är hemma båda två kan vi turas om att tänka klart och vara den som står i skottlinjen. Är det någon som ska säga nej och stopp och lära vårt barn rätt och fel, så är det Björn och jag. Vi har världens tyngsta ansvar – fostra ett barn till en vettig medmänniska. Det var jag väl medveten om när jag valde att bli förälder och jag är tacksam för alla sunda människor som finns i Dantes närhet, som också hjälper till att forma honom till den han är och kommer att bli. Det behöver sättas tydliga gränser, regler och ramar. Man varken får eller kan bete sig hur som helst.

Alla människor som ensamma har ansvaret för ett eller flera barn skänker jag härmed den varmaste tanke som jag klarar av att tänka. Styrka till Er!

Mamma Jeanette med Dante. Sittandes på en stor tuva. Här är han en gullunge och kanske är det så här jag kommer att komma ihåg den här dagen. Ett strålande barn i vackra miljöer, men det är verkligen dubbla personligheter och starka känslor i en sådan liten kropp. Så mycket känslor, kamp och vilja.

Bävergnag. Ser ungefär ut som det känns när jag röjer övergrov björk.

Mamma placerad i skönaste Björnmossa, aningen behagligare än björnfrossa. Förra veckan höll hon på frontalkrocka med en björn på sin joggingtur. Björnar ser visst inte speciellt bra, så den ställde sig på bakbenen, vädrade och vände sedan helt om. Morsan gjorde detsamma.

Björnmossevandring i närheten av Ensamheten.

– Titta bajs! Älgknartar. Efter bäverutflykten, björkrotsdragningen och ryzzträningen i Ensamheten drog Dante och jag vidare till Tjärnliden.

Vy över en del av ranchen Tjärnliden, där ”min” Moniz bor (Mona Eriksson som bloggar på Nordicwhunting.com) tillsammans med maken Daniel och sönerna Edde, Harry och Henry.

Som sist vi sov över i Tjärnliden somnade Dante alldeles för sent mitt i timmerlassandet. På morgonen vid ca 4.00 vaknar han och är på ett djävulskt humör. Han är kissnödig, men varje gång jag följer honom på toan ska han inte pinka, utan bara skrika. När jag efter hård krigsföring och försök till diplomati som pågår i ca 1h och 5 toalettbesök, får honom hyfsat tyst och lugn, vill han fortsätta leka med timmerbilen. Jag kapitulerar. Kryper i säng och somnar. Han somnar till slut om en stund, innan han på nytt fortsätter sin timmerlastarlek.

Efter frukost fick Dante och Edde åka med Daniel i en RIKTIG timmerbil. Dante var nöjd.

Alla barnen kollar på grisarna Bus & Frö, utom Dante som snabbt vandrar iväg..

..till maskinparken och leker för sig själv.