JAG ÄR ”Armbryterskan från Ensamheten”, som också är titeln på den dokumentärfilm som just nu visas runt om i Sverige. Det är mäktigt och få förunnat att få en del av sitt liv dokumenterat på film. Det som från början var tänkt som ett examensarbete på 15 min, blev en långfilm som tagit hela 3,5 år att spela in. Projektet växte och vi med det. Filmisarna byggde upp ett förtroende så starkt att till och med farmor finns dokumenterad på film.
GIVETVIS har det inte varit roligt att bli filmad alla gånger, men det har definitivt inte varit roligt att vara filmare alla dagar heller. Att baklänges springa sammankopplade över ett hygge och försöka följa plantering på ackord, eller att hinna med när folk pratar i mun på varandra och man aldrig vet vad som ska hända härnäst är inte lätt. När man dessutom bor i Stockholm och aldrig får några klara datum eller tider eftersom årstid och väder styr, så är det ofta svårt att vara på plats när ”det plötsligt händer något” man planerat filma.
Missar man till exempel potatissättningen, för att dessa bybor dragit igång före överenskommen tid och sen nöjt står och säger ”vi är minsann redan färdiga”, så är det som filmare bara att lugnt invänta nästa år.
Att det gick att få ihop något av allt filmmaterial är imponerande. Filmisarna har valt det vardagliga och varken förskönat eller överdramatiserat – filmen är äkta rakt igenom, men det är kanske just det som går hem?
Vetskapen om att ”det är på riktigt” förhöjer upplevelsen och jag tror att rätt personer kan göra en bra dokumentärfilm om precis vem som helst.
FILMEN har visats i Storuman och människor som inte varit på bio på 30 år kom för att se den.
Inga ord i världen kan beskriva känslan av visningar med fullsatta salonger, med människor som berörs av dem som betyder allra mest för mig, av det jag gör, av MITT liv.
HEIDI ANDERSSON
2004-10-16
Lämna ett svar