DET LACKAR MOT JUL och många stressar som galningar. Det ska städas, bakas, köpas och pyntas. Jag får ångest, för julen ska ju vara fridfull – inte hysterisk! Det blir inga julklappar har jag sagt, för jag ger inte bort saker bara för att göra det och själv önskar jag mig gemenskap, närhet, värme och julfrid.
Träningsdjävulen härjar i min kropp. Jag har varit förkyld sen jag kom hem från VM i Kanada och längtar oerhört efter mjölksyrespända muskler, blodsmak, adrenalin och grym träningsvärk. Pappa tycker att jag är löjlig, men jag har försökt förklara för honom att det är min last precis som hans last är att snusa. Eftersom Kärleken är bortrest så har jag inte behövt vara rädd för att smitta honom och har kunnat ”snora” på bäst jag velat i lägenheten och sluppit sitta i karantän och känna mig pestsmittad. Han kommer i alla fall i nästa vecka och det ska bli roligt – närhet och värme!
NU KNATTRAR JAG på mor och fars dator hemma i Ensamheten, eftersom min dator är sjuk den med, den har virus, men här ska det skrivas skolarbeten och kollas på skidskyttesidor på nätet, så jag har snällt fått vänta på min tur.
Lillebror Frank Andersson har suttit med hemuppgifter och mamma har suttit bredvid och tjatat om glosor och franska revolutionen samtidigt som hon upprepade gånger förklarat att hon är orolig för han inte ska hinna alla uppgifter innan jul, medan Frank är mer oroad över att stövarn slutat driva.
Jag är inte ett dugg orolig för Frank. Jag är säker på att min lillebror, en skogsnisse med glimten i ögat, kommer att klara sig här i livet. För det viktiga är inte att klara skolan med högsta betyg, utan att vara trygg i sig själv och få chans att utvecklas inom de områden som man själv vill.
VI SKA HA STORA TUNNBRÖDSBAKET i Ensamheten i helgen. Det lär blir cirkus, för vi har aldrig varit alla på plats samtidigt för att baka. Jag kan föreställa mig hur det kommer att bli när fjorton ensamhetsbor ska baka tillsammans. Pappa bakar järnet, för fort ska det gå, jag känner mig vilsen, småkusinerna springer runt, alla pratar högt i mun på varandra, ingen lyssnar, alla pratar.
Vi kommer inte att få plats alla i köket, så någon måste axla manteln som organisatör, men ingen gör det fullt ut, men alla har åsikter om allt och inget. Mjöl överallt, deg överallt, bröd överallt, människor överallt! Trots allt liv så brukar brödet bli gott och så får jag ju gemenskapen jag önskar mig, men inte direkt julfrid.
I HELGEN INTRÄFFADE det en tragisk dödsolycka i Storuman, en ung tjej fick sladd och kraschade in i en mötande bil och jag tror att många fått sig en tankeställare i betygs- och julhysterin. Bra betyg eller perfekt griljerad skinka blir med ens så betydelselöst i förhållande till att helt oförberett mista sin syster, sitt barnbarn, sitt barn.
– Vad är lite förkylning, rastlöshet och sjuk dator i jämförelse med att mista någon man älskar – ingenting!
En riktigt god jul och julfrid på er alla och glöm inte bort det som verkligen betyder något för er i julstressen och tänk på att en kram med känsla värmer mer än onödiga julklappar!
HEIDI ANDERSSON
Lämna ett svar